Rapport från tjejerna

Tjenare! Nu är det jag som skriver (Maja), ska helt enkelt försöka sammanfatta allt som hänt för både mig och Stina sedan vi åkte hem till Sverige. Det är en hel del att ta in, jag har fortfarande svårt att fatta att vi inte ska tillbaka hem till Sri Lanka på ett bra tag. Jag ska börja från början iallafall.

Resan från Sri Lanka till Köpenhamn var jobbig, inte på det sättet att vi var två ”barn” som reste själva runt halva jorden utan att vi visste att vi inte skulle få träffa mamma och pappa på ett bra tag. Jag, som storasyster, försökte hålla mig samman så mycket som möjligt och trösta Stina samtidigt. När vi efter 15 timmars resa landade i Köpenhamn förväntade vi oss farmor stå där med sina skyltar som hon förberett men vi blev lyckligt överraskade när vi såg kusinerna, grannarna och farmor. Kärlek i mängder och kramar för att hålla värmen, satans kallt. Första natten spenderades hos farmor och farfar i Halmstad, vi åkte till Maxi och handlade. Förstår ni att man kan handla mjölk, trosor och batterier i samma affär?! Natten var inte den bästa, helt knäpptyst, ingen AC, inga ekorrar, ingen fläkt, bara mina egna andetag...

Sen var det dags att åka hem hem till lilla Kärradal. Det kändes fel att stiga in i huset utan mamma och pappa. Det tog inte lång tid innan det mesta var upplockat från garaget och vi hade gjort det som hemma (eller det är ju hemma). Vi var med kompisar, shoppade och njöt av mat och godis. Jag och Stina har sovit i samma säng de flesta nätterna, vi har haft ganska blandade drömmar/mardrömmar och på kvällen innan man somnar är då man/jag börjar tänka för mycket och då är det skönt att ha någon bredvid.

Sen var det dags, det jag försökt förtränga, skolan. Jag har börjat på en ny skola tre gånger de senaste 3 åren, men man kan aldrig bli van eller öva bort den ångesten och nervositeten man får första dagen när man ska börja skolan. Farmor och Stina åkte med mig dit på morgonen men resten av dagen var jag själv med min nya klass. Jag klarade mig bra, det händer så mycket att man inte hinner tänka utan mest bara iaktta och ta in allt runt om en. Det var/är faktiskt jävligt jobbigt, har aldrig varit med om det innan, att inte ha sina föräldrar där när man ska göra något som är lite ”tyngre”. Nu skyller jag inte detta på dem, så ni behöver inte tro att de har tvingat mig och Stina att göra detta. Så mycket fantastiskt vi har upplevt och lärt oss under tiden i Sri Lanka. Jag ångrar mig inte för en sekund. Vi har skypat ganska mycket men det är verkligen inte samma sak, när man får den där ångestattacken klockan 10 på kvällen innan man ska somna och gråter så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Då är allt man vill, att få en kram av mamma och pappa.

Som tur är har vi världens bästa människor runt om oss, kompisar, kusiner, släkten och grannar. Det som jag och Stina går igenom nu vill jag inte gå igenom igen men det får en att tänka på de där små sakerna som man inte tänker på, som när man kommer hem från skolan och mamma/pappa frågar ”hur var det?” eller bara ”vad fick ni till lunch?”, det gör så mycket.

I allafall, Stina har sina sköna kompisar från sin gamla skola som hon börjat på nu igen, sen har hon också startat med fotbollen. Verkar som ett skönt gäng med tjejer. Är så tacksam att Stina trivs och har sina vänner. Jag antar att jag tar platsen som hennes mamma lite för ofta, hon är mitt allt.

Hittills så rullar allt på, skolan funkar som den ska, farmor tar hand om oss och vi försöker att inte frysa ihjäl på morgonen när man tappar känseln i benen och hackar tänder. Nu i helgen ska jag träffa en kompis och ha en myskväll, antagligen plugga lite också. Stina ska åka till sina kompisar och sova där och sen på söndag blir det fotbollsträning utomhus…är inte så avis på henne;)

Ha det bra allihopa så ses vi nästa säsong i Sri Lanka, längtar redan :)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln