Vänner man vill bita i

Visst är det väl så att vänner kommer och går igenom hela livet. Men just när man varit borta ett längre tag, som 1,5 år, så tycks det ännu mera sättas på sin spets, det här med vänner... Vissa bara lyckas försvinna och vissa bekanta som man tycker att man tidigare kände frågar knappt någonting nu när man väl är hemma igen. Kanske kan man inte klandra varken de nära vännerna eller de som är lite mindre nära? Livet går ju vidare och det är ju vi som själva valt att ta ett steg bort från Sverige, ett steg bort under en lång tid. Ett steg bort under en lång tid med allt vad det nu kan innebära, både risker och förstås möjligheter. En sorglig känsla...

Jag var på en föreläsning i förra veckan där det var en klok ung människa som poängterade vikten av att omge sig med rätt personer. De som vill en väl, de som tror på en och de som ger energi. Så rätt han har denna unga människa och så lång tid det har tagit för mig att klura ut det!!! Under denna tid som vi varit iväg har jag träffat på en handfull såna där människor som man bara vill stoppa ner i fickan och ibland då och då bita lite i. Ni vet såna där ovanliga själsfränder. Kan inte komma på något bättre ord, men de man träffar väldigt sällan men som man aldrig får nog av. Man blir nästan lite kär...

På fredag ska jag ta ett rejält bett i en sådan person som jag träffade nere på Sri lanka. Ett samtal fullt med energi och positiv anda. Så visst är det så att vänner kommer och går...kanske är det meningen och kanske att det kommer ut något ännu mer värdefullt i den förändringen. Just nu hoppas jag på det!