”MISS LYCKAD”

Jag går inte i skolan längre, jag har ”hoppat av”. Shit, bara sådär, nu vet ni. Alla föräldrars mardröm, kanske ungdomars mardröm också. I hela 11 år har jag gått i skolan, suttit av mina timmar och lyssnat på lärare efter lärare. Helt ärligt har jag längtat efter att gå ut och ta studenten sedan 8:an. Skolan har inte varit min grej, inte för att jag haft svårt för skolarbete men svårt för vänner och lärare. Jag måste ändå säga att efter 5 olika skolor har jag stött på en jävla massa fruktansvärt dåliga lärare och några få bra. Det är sorgligt. 
 
I slutet av 8:an fick vi prata med en SYV, jag minns att hon frågade mig ”Vad vill du bli?” som att hela mitt liv hängde på just denna frågan. Jag hade och har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli. Iallafall så var det väldigt mycket snack om ”det stora valet”, vilken linje och vilken skola. Jag förstår att alla lärare vill elevernas bästa (hoppas jag), de vill få oss att förstå att utbildning är väldigt viktigt, men herrejävlar vad de har misslyckats med deras förmedling och budskap som ska vara för vår fördel. Det har förvandlats till något som förstör så många ungdomar. Det enda som är viktigt är vad för betyg man får eller vilken linje man kommer in på.
 
All denna press får ungdomarna att bli vettskrämda, valet av linje/gymnasium blir fyllt av ångest och antagligen blir det något de inte ens tycker är roligt. Detta leder till utmattning, depression och ångest. Mer än dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa än för 10 år sedan i Sverige. Vi är ett framgångsrikt land och ändå mår så många dåligt. Varför?
https://www.svt.se/nyheter/val2018/psykisk-ohalsa-okar-bland-barn-och-unga-vuxna
 
Finland sägs ha världens bästa skolgång, jag och mamma kollade på en dokumentär där en amerikanare åkte runt i olika länder för att hitta bra ideologier, han åkte till Finland för att se hur de drev skolorna. I intervjuerna frågade han lärarna ”Vad är viktigast i skolan?” de svarade ”Att eleverna är lyckliga”. Helt ärligt, så hade jag nog satt i halsen om jag hört någon av de lärarna jag haft säga det helt självmant. Jag tror verkligen att svenska skolan borde ta del av Finlands system, för att lyckas i skolan måste man känna sig glad och motiverad. Vi skulle behöva en uppdatering när det gäller vårt skolsystem. 
 
Jag gick IB linjen i ca 1 och ett halvt år, jag missade första delen av 1:an och fick plugga ikapp allt. För de som inte vet så är IB som natur/samhäll fast allt är på engelska, vilket gör det till en ganska svår linje. Först gick jag på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, sedan bytte jag till Sannarpsgymnasiet i Halmstad när jag började 2:an. Jag trivdes inte så bra med varken lärare eller elever och pendlade tre timmar varje dag vilket till slut fick mig att må väldigt dåligt. Det har egentligen varit som en kopp som fyllts upp efter åren i skolan och som nu rann över, det blev för mycket. Så nu går jag inte i skolan längre, jobbar och tar körkort istället. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går, det är en paus för mitt eget bästa. Och det är okej, det är okej att misslyckas och det är okej att må dåligt. Det är okej att få ett F, det är okej att byta linje, byta skola och att inte klara av något. Man lär sig och man gör om eller hittar en ny väg. Många av mina ”misslyckanden” har lett till andra bra grejer i mitt liv, jag lär mig och växer av det. Jag hoppas att vårt samhälle kommer börja förstå att tjatet kring bra betyg och hårt arbete får oss att tro att det inte är acceptabelt att säga ”nej, jag orkar inte mer”. Desto mer vi öppnar upp oss och accepterar våra ”misslyckanden” desto bättre tror jag att det kommer bli i vårt samhälle. Så prata med dina barn, kompisar eller föräldrar, berätta om skolan du mådde dåligt i, berätta om ditt prov du fick F på och berätta om tiden du mådde dåligt och stötta dom omkring dig som går igenom något liknande.
 
Kramar, Maja