Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Går man in på på UD:s hemsida just nu så avråds man som turist att åka till Sri Lanka. På samma sida avråds man också att resa till Thailand, Turkiet och Egypten. Så hur säkert att det då att nu bege sig till Sri Lanka?

Sri Lankas president Sirisena säger att läget på Sri Lanka är säkert för turister och att 99% av de involverade i påskens terrorattacker har gripits. Svaret på frågan är givetvis mer komplicerad än så.
Terrorattacker runt om i världen görs för att skapa rädsla, och det är så som terrorismen fungerar för att uppnå sitt mål. När och var dessa inträffar vet ingen…

Men innan du fattar ditt beslut, här är lite tankar kring paradisön:
Sri Lanka är ett ömtåligt land som återhämtar sig från ett av de mest blodiga krigen i historien då över 100 000 civila och 50 000 soldater dödades. Tsunamin 2004, som dödade över 30 000, drabbade landet hårt och nu terroristdåden i påsk som dödade flera hundra oskyldiga människor på ön.
Trots detta, fortsätter Sri lanka och dess invånare enträget att utstråla skönhet, kärlek, vänlighet, medkänsla och nyfikenhet. Denna eviga optimism bland lokalbefolkningen är beundransvärd och källan till att vi bara älskar Sri Lanka.
 
Sri Lanka behöver sina turister. Dessa meningslösa attacker har inte bara dödat hundratals människor utan drar också undan försörjningsmöjligheterna för cirka 2 miljoner människor i landet som beroende av turismen.
 
En av våra gäster som ska bo hos oss i sommar tänkte så här: ”Vi resonerar att Sri Lanka numera är förmodligen säkrare än någonsin…”

Så ska vi resa till Sri Lanka i år? Ja, självklart. Mest för att vi har ett hotell därnere som måste ses över. MEN, vi är övertygade om att inte låta oss styras av terrorister och vår rädsla. Vi vill göra det vi VILL, inte göra som några galna fanatiker vill att vi ska göra. Givetvis får man använda sunt förnuft men VI bestämmer över våra liv!
 
Och för övrigt är det en större risk enligt statistiken, att bli jagad av en elefant på Sri Lanka än att bli dödad i en terroristattack.
 
Men om du ska resa till Sri Lanka i år är det upp till dig. Men vi hoppas förstås att vi ses i Hikkaduwa framöver!
 
 

Maja här, nu är jag inne på min sista termin. Om ungefär 3 månader tar jag STUDENTEN...Sen är jag klar!

På senaste har jag varit i Sri Lanka en hel del, först en månad med familj och kille. Sist 2 veckor med kusin/bästa vän och det har varit riktigt härligt. Nu blir det sista spurten i skolan och jobb. Allt blir ju lite roligare när solen börjat titta fram och man börjar hoppas att våren är här.
 
Jag vet att jag tjatar mycket om denna förbaskade skolan, men som ni vet så är det något jag tänker på ofta. Mina åsikter och tankar behöver släppas ut för att jag ska kunna slappna av litegrann och bara släppa det en stund. Mamma säger ofta till mig att inte vara så arg över saker kring skolan, jag håller med henne till viss del men jag tror också att det är viktigt att inte släppa allt. Mitt temperament och mina starka åsikter har inte gjort min skolgång lättare, men jag hade inte ändrat på något om jag fick chansen.

Återigen på hemmaplan efter två månader i värmen på Sri Lanka och med jobb som att komplettera yogamattor, fixa hantverkare, inhandla diverse råvaror, beställa taxi, tipsa om restauranger m.m. Ett helt annat liv och så mitt i gråa januari landar jag åter i Sverige. Lite lätt jetlag och jäst i hjärnan på grund av skillnaden i ljus, värme och sätt att leva.

Tar mig ut en lång sväng i naturen som ligger i en massiv trött vinterdvala. Det är då jag drabbas av den där lilla pirrande känslan, den som känns alltför sällan. Känsla av lycka, faktiskt!

Jag kännner att kanske är det detta liv som jag egentligen velat ha. Det är nog så att jag helt utan att tänka har skapat ett liv som jag älskar och trivs med. Den känslan är helt obetalbar och grym! Jag har faktiskt lyckats påverka mitt liv så att jag kan leva några månader i solen och värmen på ett EGET! hotell och därefter landa i härliga Sverige och jobba med så inspirerande saker som skolutveckling, min egna webbkurs och Ung företagsamhet. Kan man ha det bättre?

Nej, tror inte att JAG kan ha det bättre. Jag är på god väg att förändra mitt liv till ett liv så som jag själv vill leva och som ger mig mest och där jag kan vara mitt bästa jag. Halleluja, vilken insikt och hur kunde det bli så här?

Inte var det genom noggrann planering... men antagligen en stor dos tur, intuition och kanske någon undermedveten tanke. Just nu känns det som att jag bara vill tacka livet...och mig själv:)

Idag blir det ett tungt men kort blogginlägg. Som vissa vet så har jag börjat på Löftadalens  folkhögskola i Åsa. Alla elever på skolan är väldigt snälla och jag har känt mig mer välkommen än på någon annan skola. Lärarna är bra och speciellt en lärare, Zaid. När vi började skolan fick vi två lärare som mentorer varav en var Zaid. Han hade pluggat psykologi i USA och dessutom jobbat som lärare på IB vilket direkt fick mig att känna ett band till honom. För ett tag sedan var vi tvungna att byta lärare så vi inte skulle ha Zaid något mer, lite tråkigt men vi fick en annan bra lärare. Dessutom hade jag fortfarande psykologi med honom. 

I söndags vaknade jag och fick reda på en fruktansvärd nyhet. Jag trodde det var något absurt skämt, men det var sant. Under torsdags natten hade Zaid drabbats av en massiv hjärtattack och gått bort. Jag brast ut i tårar. Hur kan någon bara försvinna sådär? Över en natt var han borta, 57 år gammal med barn och fru. 

Idag (måndag) har varit en extremt jobbig dag, alla har gråtit och tänkt på Zaid. Han var en fantastisk lärare som alltid spred glädje runt om sig och fick alla att känna sig bra nog. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör så ont att inse att han inte finns mer, när han fanns för bara några dagar sedan. 

Så med detta sagt så vill jag bara påminna alla att uppskatta varje dag och ta vara på tiden med de ni älskar. Att alltid säga hejdå när ni skiljs åt och att inte vänta med saker. Passa på nu och ta inte för givet att ni har all tid i världen på er. Älska, skratta och lev för de som inte fick chansen att leva livet ut. 

Vila i frid Zaid 

Nu var det ett tag sedan jag skrev, så nu blir det en liten uppdatering på vad som hänt det senaste.

För er som inte vet så hoppade jag av gymnasiet i februari och sedan dess har jag jobbat på Tovedals cafe, här i Varberg och även lyckats ta körkort. Ett liv utan skolan har varit väldigt skönt och mindre stressigt men för att jag eventuellt ska kunna läsa vidare, så måste jag ha någon sorts utbildning!

Så nu har jag hamnat på Löftadalens folkhögskola som ligger i Åsa. En folkhögskola är en skola för alla över 18 år, där man kan läsa Allmän kurs om man vill plugga upp något från gymnasiet. Sen kan man även plugga något som man är intresserad av, till exempel musikproducent eller musikal. Den folkhögskolan som jag går på nu är ett internat, vilket betyder att många som går på skolan även bor där. Jag bor dock hemma.
 
Första dagen i skolan var jobbig, klassrummen, lärarna och nytt folk. Det är en stor anspänning att hela tiden vara trevlig och ta in så många intryck. Klumpen i magen som funnits med i skolan de senaste åren kom tillbaka och jag ville egentligen bara dra därifrån. Men nu efter en månad i skolan känner jag mig rätt nöjd. Allt är väldigt annorlunda. Vi kallas deltagare istället för elever då de vill förmedla att det vi gör är frivilligt. Vi har inte vanliga lektioner, vi har block. De dagarna då vi har block pratar vi om ett visst tema där vi svetsar samman de olika ämnena. Exempel om vi pratar om jämställdhet, då är det samhällskunskap (SO), och sedan kanske vi pratar om skillnader i kroppen mellan man/kvinna och då blir det biologi (NO) och så skriver vi en uppsats om detta (SV). Det är ett väldigt smart koncept som även den "vanliga" skolan skulle kunna använda.
 
Vi börjar 09:00 varje dag. På måndagar samlas hela skolan 10:00 i en stor sal där vi har något som kallas ”Äntligen måndag” då går vi igenom veckans aktiviteter och även sjunger några låtar. 10:20 varje dag har vi fika i 20 minuter. Vid 12 har vi 1 timmas lunch rast och 14.20 slutar vi. På tisdagar mellan 14:40 – 16:00 har vi något som heter ”livsluft”, vi väljer då en aktivitet som vi är intresserade av, jag har valt psykologi. Vi har inga läxor som görs hemma, gör man allt i skolan så har vi alltså inga hemuppgifter.
 
De två första veckorna hade vi inga lektioner alls, vi fick inget schema och inga läxor. Vi var i skogen och gjorde team-building övningar. Det var mycket prat om hur vi ska behandla varandra och mycket grupparbeten. Jag höll på att bli galen, jag gick runt och frågade mig själv ”vad gör jag här?”. Det enda jag ville ha var en skrivuppgift och ett schema. Häromdagen sa jag till mamma att jag tycker vi har för lång lunchrast och hon svarade ”Hör du hur sorgligt det låter, du är verkligen en produkt av skolan”.
 
När jag berättade för min pojkvän om hur denna skolan fungerade så skrattade han bara och undrade varför jag skulle gå där. Helt ärligt så kanske inte detta är den ultimata skolan för mig heller, ”vanliga” skolan är extrem åt sitt håll och folkhögskolan jag går på är extrem åt det andra hållet. Men fick jag välja en av dem så hade jag valt folkhögskola alla dagar i veckan.

Ja, faktiskt kan det vara så att just nu känner jag balans i mitt liv. Vågskålen väger helt jämnt mellan arbetslivets stress, vardagens lugn och en harmonisk familj. Just här och nu har jag nog den perfekta blandningen av en anställning, ett företag och en stor dos egentid. Dessutom hyfsat nöjda familjemedlemmar som ger min själ ro och frid. Halleluja! Hur länge det varar? Ingen som vet...

Fantastiskt att det ska ta en halv livstid att hitta det, men desto större anledning att njuta och faktiskt vara här och nu...
Det är verkligen en fröjd att få styra en stor del av sin egna tid, bre ut sina vingar och samtidigt så underbart att också få tillhöra en grupp på ett jobb, med ett gäng som ger mig bekräftelse, utmaningar och en stor social bit.

Bredvid min säng har jag skrivit en lapp med texten "Hur ska jag göra för att fortsätta leva detta livet?". En fråga som jag varje morgon och kväll ställer mig, men som jag tänker att mitt undermedvetna ska få jobba med när jag sover. Jag tänker inte lägga någon kraft på att fundera, inte just nu.  För just nu känns det som att allt är möjligt, och lösningarna kommer till en om man bara vågar att vänta. Och just nu njuter jag bara och väntar...

Så kom då dagen när jag helt plötsligt inte har någon tid att passa och inte några framlagda "jobbkläder" att hoppa i! Första dagen som icke-anställd på väldigt lååååång tid!
Ja, vad gör man då en sådan dag med sin alldeles purfärska frihet.
Jag har ätit värsta frukosten jättelänge, suttit på toan jättelänge, läst en bok, åh, så länge... suttit i solen jättelänge, varit ute och gått en väldigt lång promenad och framför allt har jag kört ner mina händer i jorden och planterat om, bättrat på med jord och bara njutit av att placera ut krispiga härliga vårplantor på altanen. Detta kanske är precis vad en trött sliten kommunal tjänsteman just nu behöver. Koppla bort hjärnan och bara köra ner de fina kontorshänderna i jorden...Tror faktiskt att precis som de små övervintrade förskrämda pelargonierna som knappt lever, så behöver också den glåmiga, trötta, slitna jag lite energi och omvårdnad för att kunna blomma vidare i mitt liv!

Låter som värsta "Halleluja"-stämningen just nu och ja, då får det faktiskt vara det. För just nu känns det så och det tänker jag suga på ett tag! Har "lånat" ett inlägg från Maria i Falun som i sin tur citerar Maria Sivertsdotter. Så underbart och så alldeles perfekt för mig, just nu! "Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta". Nu kör jag!

Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Går man in på på UD:s hemsida just nu så avråds man som turist att åka till Sri Lanka. På samma sida avråds man också att resa till Thailand, Turkiet och Egypten. Så hur säkert att det då att nu bege sig till Sri Lanka?

Sri Lankas president Sirisena säger att läget på Sri Lanka är säkert för turister och att 99% av de involverade i påskens terrorattacker har gripits. Svaret på frågan är givetvis mer komplicerad än så.
Terrorattacker runt om i världen görs för att skapa rädsla, och det är så som terrorismen fungerar för att uppnå sitt mål. När och var dessa inträffar vet ingen…

Men innan du fattar ditt beslut, här är lite tankar kring paradisön:
Sri Lanka är ett ömtåligt land som återhämtar sig från ett av de mest blodiga krigen i historien då över 100 000 civila och 50 000 soldater dödades. Tsunamin 2004, som dödade över 30 000, drabbade landet hårt och nu terroristdåden i påsk som dödade flera hundra oskyldiga människor på ön.
Trots detta, fortsätter Sri lanka och dess invånare enträget att utstråla skönhet, kärlek, vänlighet, medkänsla och nyfikenhet. Denna eviga optimism bland lokalbefolkningen är beundransvärd och källan till att vi bara älskar Sri Lanka.
 
Sri Lanka behöver sina turister. Dessa meningslösa attacker har inte bara dödat hundratals människor utan drar också undan försörjningsmöjligheterna för cirka 2 miljoner människor i landet som beroende av turismen.
 
En av våra gäster som ska bo hos oss i sommar tänkte så här: ”Vi resonerar att Sri Lanka numera är förmodligen säkrare än någonsin…”

Så ska vi resa till Sri Lanka i år? Ja, självklart. Mest för att vi har ett hotell därnere som måste ses över. MEN, vi är övertygade om att inte låta oss styras av terrorister och vår rädsla. Vi vill göra det vi VILL, inte göra som några galna fanatiker vill att vi ska göra. Givetvis får man använda sunt förnuft men VI bestämmer över våra liv!
 
Och för övrigt är det en större risk enligt statistiken, att bli jagad av en elefant på Sri Lanka än att bli dödad i en terroristattack.
 
Men om du ska resa till Sri Lanka i år är det upp till dig. Men vi hoppas förstås att vi ses i Hikkaduwa framöver!
 
 

Maja här, nu är jag inne på min sista termin. Om ungefär 3 månader tar jag STUDENTEN...Sen är jag klar!

På senaste har jag varit i Sri Lanka en hel del, först en månad med familj och kille. Sist 2 veckor med kusin/bästa vän och det har varit riktigt härligt. Nu blir det sista spurten i skolan och jobb. Allt blir ju lite roligare när solen börjat titta fram och man börjar hoppas att våren är här.
 
Jag vet att jag tjatar mycket om denna förbaskade skolan, men som ni vet så är det något jag tänker på ofta. Mina åsikter och tankar behöver släppas ut för att jag ska kunna slappna av litegrann och bara släppa det en stund. Mamma säger ofta till mig att inte vara så arg över saker kring skolan, jag håller med henne till viss del men jag tror också att det är viktigt att inte släppa allt. Mitt temperament och mina starka åsikter har inte gjort min skolgång lättare, men jag hade inte ändrat på något om jag fick chansen.

Återigen på hemmaplan efter två månader i värmen på Sri Lanka och med jobb som att komplettera yogamattor, fixa hantverkare, inhandla diverse råvaror, beställa taxi, tipsa om restauranger m.m. Ett helt annat liv och så mitt i gråa januari landar jag åter i Sverige. Lite lätt jetlag och jäst i hjärnan på grund av skillnaden i ljus, värme och sätt att leva.

Tar mig ut en lång sväng i naturen som ligger i en massiv trött vinterdvala. Det är då jag drabbas av den där lilla pirrande känslan, den som känns alltför sällan. Känsla av lycka, faktiskt!

Jag kännner att kanske är det detta liv som jag egentligen velat ha. Det är nog så att jag helt utan att tänka har skapat ett liv som jag älskar och trivs med. Den känslan är helt obetalbar och grym! Jag har faktiskt lyckats påverka mitt liv så att jag kan leva några månader i solen och värmen på ett EGET! hotell och därefter landa i härliga Sverige och jobba med så inspirerande saker som skolutveckling, min egna webbkurs och Ung företagsamhet. Kan man ha det bättre?

Nej, tror inte att JAG kan ha det bättre. Jag är på god väg att förändra mitt liv till ett liv så som jag själv vill leva och som ger mig mest och där jag kan vara mitt bästa jag. Halleluja, vilken insikt och hur kunde det bli så här?

Inte var det genom noggrann planering... men antagligen en stor dos tur, intuition och kanske någon undermedveten tanke. Just nu känns det som att jag bara vill tacka livet...och mig själv:)

Idag blir det ett tungt men kort blogginlägg. Som vissa vet så har jag börjat på Löftadalens  folkhögskola i Åsa. Alla elever på skolan är väldigt snälla och jag har känt mig mer välkommen än på någon annan skola. Lärarna är bra och speciellt en lärare, Zaid. När vi började skolan fick vi två lärare som mentorer varav en var Zaid. Han hade pluggat psykologi i USA och dessutom jobbat som lärare på IB vilket direkt fick mig att känna ett band till honom. För ett tag sedan var vi tvungna att byta lärare så vi inte skulle ha Zaid något mer, lite tråkigt men vi fick en annan bra lärare. Dessutom hade jag fortfarande psykologi med honom. 

I söndags vaknade jag och fick reda på en fruktansvärd nyhet. Jag trodde det var något absurt skämt, men det var sant. Under torsdags natten hade Zaid drabbats av en massiv hjärtattack och gått bort. Jag brast ut i tårar. Hur kan någon bara försvinna sådär? Över en natt var han borta, 57 år gammal med barn och fru. 

Idag (måndag) har varit en extremt jobbig dag, alla har gråtit och tänkt på Zaid. Han var en fantastisk lärare som alltid spred glädje runt om sig och fick alla att känna sig bra nog. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör så ont att inse att han inte finns mer, när han fanns för bara några dagar sedan. 

Så med detta sagt så vill jag bara påminna alla att uppskatta varje dag och ta vara på tiden med de ni älskar. Att alltid säga hejdå när ni skiljs åt och att inte vänta med saker. Passa på nu och ta inte för givet att ni har all tid i världen på er. Älska, skratta och lev för de som inte fick chansen att leva livet ut. 

Vila i frid Zaid 

Nu var det ett tag sedan jag skrev, så nu blir det en liten uppdatering på vad som hänt det senaste.

För er som inte vet så hoppade jag av gymnasiet i februari och sedan dess har jag jobbat på Tovedals cafe, här i Varberg och även lyckats ta körkort. Ett liv utan skolan har varit väldigt skönt och mindre stressigt men för att jag eventuellt ska kunna läsa vidare, så måste jag ha någon sorts utbildning!

Så nu har jag hamnat på Löftadalens folkhögskola som ligger i Åsa. En folkhögskola är en skola för alla över 18 år, där man kan läsa Allmän kurs om man vill plugga upp något från gymnasiet. Sen kan man även plugga något som man är intresserad av, till exempel musikproducent eller musikal. Den folkhögskolan som jag går på nu är ett internat, vilket betyder att många som går på skolan även bor där. Jag bor dock hemma.
 
Första dagen i skolan var jobbig, klassrummen, lärarna och nytt folk. Det är en stor anspänning att hela tiden vara trevlig och ta in så många intryck. Klumpen i magen som funnits med i skolan de senaste åren kom tillbaka och jag ville egentligen bara dra därifrån. Men nu efter en månad i skolan känner jag mig rätt nöjd. Allt är väldigt annorlunda. Vi kallas deltagare istället för elever då de vill förmedla att det vi gör är frivilligt. Vi har inte vanliga lektioner, vi har block. De dagarna då vi har block pratar vi om ett visst tema där vi svetsar samman de olika ämnena. Exempel om vi pratar om jämställdhet, då är det samhällskunskap (SO), och sedan kanske vi pratar om skillnader i kroppen mellan man/kvinna och då blir det biologi (NO) och så skriver vi en uppsats om detta (SV). Det är ett väldigt smart koncept som även den "vanliga" skolan skulle kunna använda.
 
Vi börjar 09:00 varje dag. På måndagar samlas hela skolan 10:00 i en stor sal där vi har något som kallas ”Äntligen måndag” då går vi igenom veckans aktiviteter och även sjunger några låtar. 10:20 varje dag har vi fika i 20 minuter. Vid 12 har vi 1 timmas lunch rast och 14.20 slutar vi. På tisdagar mellan 14:40 – 16:00 har vi något som heter ”livsluft”, vi väljer då en aktivitet som vi är intresserade av, jag har valt psykologi. Vi har inga läxor som görs hemma, gör man allt i skolan så har vi alltså inga hemuppgifter.
 
De två första veckorna hade vi inga lektioner alls, vi fick inget schema och inga läxor. Vi var i skogen och gjorde team-building övningar. Det var mycket prat om hur vi ska behandla varandra och mycket grupparbeten. Jag höll på att bli galen, jag gick runt och frågade mig själv ”vad gör jag här?”. Det enda jag ville ha var en skrivuppgift och ett schema. Häromdagen sa jag till mamma att jag tycker vi har för lång lunchrast och hon svarade ”Hör du hur sorgligt det låter, du är verkligen en produkt av skolan”.
 
När jag berättade för min pojkvän om hur denna skolan fungerade så skrattade han bara och undrade varför jag skulle gå där. Helt ärligt så kanske inte detta är den ultimata skolan för mig heller, ”vanliga” skolan är extrem åt sitt håll och folkhögskolan jag går på är extrem åt det andra hållet. Men fick jag välja en av dem så hade jag valt folkhögskola alla dagar i veckan.

Ja, faktiskt kan det vara så att just nu känner jag balans i mitt liv. Vågskålen väger helt jämnt mellan arbetslivets stress, vardagens lugn och en harmonisk familj. Just här och nu har jag nog den perfekta blandningen av en anställning, ett företag och en stor dos egentid. Dessutom hyfsat nöjda familjemedlemmar som ger min själ ro och frid. Halleluja! Hur länge det varar? Ingen som vet...

Fantastiskt att det ska ta en halv livstid att hitta det, men desto större anledning att njuta och faktiskt vara här och nu...
Det är verkligen en fröjd att få styra en stor del av sin egna tid, bre ut sina vingar och samtidigt så underbart att också få tillhöra en grupp på ett jobb, med ett gäng som ger mig bekräftelse, utmaningar och en stor social bit.

Bredvid min säng har jag skrivit en lapp med texten "Hur ska jag göra för att fortsätta leva detta livet?". En fråga som jag varje morgon och kväll ställer mig, men som jag tänker att mitt undermedvetna ska få jobba med när jag sover. Jag tänker inte lägga någon kraft på att fundera, inte just nu.  För just nu känns det som att allt är möjligt, och lösningarna kommer till en om man bara vågar att vänta. Och just nu njuter jag bara och väntar...

Så kom då dagen när jag helt plötsligt inte har någon tid att passa och inte några framlagda "jobbkläder" att hoppa i! Första dagen som icke-anställd på väldigt lååååång tid!
Ja, vad gör man då en sådan dag med sin alldeles purfärska frihet.
Jag har ätit värsta frukosten jättelänge, suttit på toan jättelänge, läst en bok, åh, så länge... suttit i solen jättelänge, varit ute och gått en väldigt lång promenad och framför allt har jag kört ner mina händer i jorden och planterat om, bättrat på med jord och bara njutit av att placera ut krispiga härliga vårplantor på altanen. Detta kanske är precis vad en trött sliten kommunal tjänsteman just nu behöver. Koppla bort hjärnan och bara köra ner de fina kontorshänderna i jorden...Tror faktiskt att precis som de små övervintrade förskrämda pelargonierna som knappt lever, så behöver också den glåmiga, trötta, slitna jag lite energi och omvårdnad för att kunna blomma vidare i mitt liv!

Låter som värsta "Halleluja"-stämningen just nu och ja, då får det faktiskt vara det. För just nu känns det så och det tänker jag suga på ett tag! Har "lånat" ett inlägg från Maria i Falun som i sin tur citerar Maria Sivertsdotter. Så underbart och så alldeles perfekt för mig, just nu! "Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta". Nu kör jag!