2019 > 08

Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Här i Sverige kan jag känna att tiden inte räcker till och helt plötsligt har alla i familjen en massa egna saker. Sommarjobb, fotboll, kompisar, bygga altan, möten, jobb osv. Tiden går för snabbt. Det som har funkat i vår familj sedan vi kom hem är de gemensamma middagarna, speciellt på helgerna. Såklart är vi ju inte alltid alla hemma, men när vi väl är allihopa så uppskattas det. Långa middagar med mycket prat och skratt (ibland lite bråk).
 
Tillbaka till Sri Lanka, såklart fanns det dåliga saker med att bo där också, som man uppskattar här i Sverige. Det kunde bli ganska ensamt, även om det alltid var vi fyra i familjen så kunde man sakna att umgås med vänner och träffa nytt folk då det var svårare att träffa vänner där.
 
När jag och Stina började i skolan så var vi totalt fyra tjejer, varav jag och Stina var två, och de två andra var 12 år gamla. Vi var elva elever totalt i klassen och åldrarna och nationaliteterna var blandade. Men trots att vi inte blev bästa vän med någon i klassen så hade vi kul ihop ändå. Det kändes så lätt och inte alls konstigt att vara ute en hel rast och leka tagen eller spela fotboll. Där var inga sociala medier eller mobiler med, vi sprang runt barfota i våra skoluniformer och svettades och skrattade.

Nu när jag beskriver detta så tänker jag såklart bara på de bra tiderna jag hade i skolan och de bra tiderna från Sri Lanka. Det var mycket som var tufft och jobbigt också, men jag har aldrig känt att jag ångrat att vi åkte dit. Det var värt allt det där jobbiga också.
 
Kände bara att jag behövde dela med mig av mina tankar, hoppas att så många som möjligt vågar följa sina ”drömmar” och senare kunna se tillbaka på sina äventyr. Att känna sig nöjd och lycklig över något som faktiskt kan ha känts väldigt jobbigt just då. 
 
Ha en fin torsdag, Maja. 

Läs hela inlägget »

2019 > 08

Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Här i Sverige kan jag känna att tiden inte räcker till och helt plötsligt har alla i familjen en massa egna saker. Sommarjobb, fotboll, kompisar, bygga altan, möten, jobb osv. Tiden går för snabbt. Det som har funkat i vår familj sedan vi kom hem är de gemensamma middagarna, speciellt på helgerna. Såklart är vi ju inte alltid alla hemma, men när vi väl är allihopa så uppskattas det. Långa middagar med mycket prat och skratt (ibland lite bråk).
 
Tillbaka till Sri Lanka, såklart fanns det dåliga saker med att bo där också, som man uppskattar här i Sverige. Det kunde bli ganska ensamt, även om det alltid var vi fyra i familjen så kunde man sakna att umgås med vänner och träffa nytt folk då det var svårare att träffa vänner där.
 
När jag och Stina började i skolan så var vi totalt fyra tjejer, varav jag och Stina var två, och de två andra var 12 år gamla. Vi var elva elever totalt i klassen och åldrarna och nationaliteterna var blandade. Men trots att vi inte blev bästa vän med någon i klassen så hade vi kul ihop ändå. Det kändes så lätt och inte alls konstigt att vara ute en hel rast och leka tagen eller spela fotboll. Där var inga sociala medier eller mobiler med, vi sprang runt barfota i våra skoluniformer och svettades och skrattade.

Nu när jag beskriver detta så tänker jag såklart bara på de bra tiderna jag hade i skolan och de bra tiderna från Sri Lanka. Det var mycket som var tufft och jobbigt också, men jag har aldrig känt att jag ångrat att vi åkte dit. Det var värt allt det där jobbiga också.
 
Kände bara att jag behövde dela med mig av mina tankar, hoppas att så många som möjligt vågar följa sina ”drömmar” och senare kunna se tillbaka på sina äventyr. Att känna sig nöjd och lycklig över något som faktiskt kan ha känts väldigt jobbigt just då. 
 
Ha en fin torsdag, Maja. 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Senaste kommentarer

  • linda » Majas torsdagstankar...:  ”Hej Maja Vilken skola gick ni på i Sri Lanka, hittar ingen bra info på nätet? Hu..”

  • Lena Gunnarsson » Majas torsdagstankar...:  ”Maja du skriver så bra och medryckande kram”

  • Britt Lodenius » En hotelldirektörs vardag...:  ”Det är allt det där i en härlig blandning som måste göra att det är så roligt at..”

  • Margareta Ramnemark » En hotelldirektörs vardag...:  ”Tack för en underbar vistelse hos er ☀️ Hoppas vi ses snart ❤️”

  • Katarina Eiderbrant » Nu kör vi !:  ”Jag kommer! Ni är helt fantastiska! Lycka till!!”