Visum, visum mysterium där, säg hur får vi visum i landet här???!!?

Japp, så var det återigen dags för ett avsnitt i visumföljetongen. Pratade med vår advokat igår som ville att vi skulle komma till honom idag på förmiddagen för ett möte, dessutom(kan aldrig vara nog säker) så frågade vi om det var något speciellt som vi skulle ha med oss. Nej, var hans tydliga svar. När vi kom fram var hans första fråga, har ni passen med er och passfotona. Nej, det hade vi inte för INGEN sa det till oss, när VI frågade. Ett litet småleende mellan sammanbitna tänder och ett "vi kommer tillbaka om en timme med pass och foto". Tappra Ubbe fick köra hem(30 min) och hämta grejerna medan jag spatserade runt och väntade. Sagt och gjort, en timme senare hade vi lämnat pass och foto. Då kommer nästa överraskning. Kan ni fixa fram 3000 dollar(ca 24000 kr) i kontanter nu på direkten, så att vi kan få ett kvitto från banken. Absolut, sa vi och började febrilt fundera på hur vi skulle lösa detta. En timme senare så hade vi plockat ut pengarna i rupees, vilket givetvis borgar för att de används i landet, eftersom att rupees inte får föras ut i landet. Vilka märkliga bestämmelser! Nu är det bara ett brev från skolan som behövs samt några ifyllda blanketter. Sedan, KANSKE, vi kan ropa hej!!!!och möjligtvis tro att vi kan stanna....Då blir det ett glas bubbel, minst:)

Idag har vi ätit en ny lankesisk frukt. Ingen skönhet precis, ser ut som en antik granat/blomkålshuvud, skulle jag säga. Den heter "Welanoda" och det är lite vitt kött inuti med ganska stora svarta kärnor inkapslade i köttet. Skulle säga att den påminner om päron. Kvinnan i fruktståndet skrattade hysteriskt när jag tuggade i mig både fruktkött och kärnor. För övrigt en väldigt gullig kvinna, där vi ofta köper vår frukt, om vi kör förbi. Alltid väldigt gästvänliga och intresserade männiksor när man prata med dem. Och kvinnan i fruktståndet var inget undantag. Skickade med en mango till döttrarna, när hon fick reda på att vi hade två tjejer. Det värmer allt lite extra i magen av såna små gester! Kanske skulle vi bli lite bättre på det i gamla Svedala?