Maja funderar

Halloj igen, jag/Maja som skriver idag. Gör det som jag brukar göra när jag skriver, lite om vad som hänt på sistone och vad som snurrar runt i huvudet. 
 
Påsklovet var lyckat, jag träffade vänner, festade, umgicks med familjen och åkte till Halmstad. Det gick lite för fort för min smak men det är inte så långt kvar tills sommarlovet nu. Längtar tills man kan gå utanför dörren med de kläderna man har på sig inomhus utan att frysa. Nu vet jag inte om jag någon gång kommer vara nöjd med värmen i Sverige eftersom att jag jämför med Sri Lanka, men det får väl duga. Jag nämnde det innan när jag satt och åt med mamma och pappa. Det är underskattat, solljuset, vilken skillnad det är ändå. På vintern ser man inte solen många timmar men på sommaren går den ner någon gång runt 11. I Sri Lanka kommer man hem från skolan och runt 6 på kvällen blir det becksvart och sen klockan 6 går den upp igen. Varje dag, hela året om.

Tillbaka till påsklovet och Halmstad. Jag var och bodde hos min kusin Evelina, en väldigt actionfylld dag då brandkåren kom på besök. Det är (lyckligtvis) första gången jag sett brandkåren in action på nära håll. Det var nämligen så att när jag stod och tog en dusch så kom Evelina inspringandes och sa till mig att skynda mig ut ur huset. Deras panna hade börjat brinna, så ut sprang jag i handduk och inväntade två stora brandbilar med sirener påslagna. Som tur var så blev det inget allvarligt, men det var då när jag satt i handduk och iakttog brandmännen som jag förstod hur häftigt det måste vara att jobba med det. Eller kanske inte häftigt men mäktigt, att rädda människor som yrke (i princip).  

Detta leder vidare till något jag tänkte på när jag kom hem från Halmstad och sa till mamma och pappa "Jag vill nog bli brandman". Ni vet hur föräldrar har en sådan där blick eller ett visst tonfall som man kan läsa, man vet exakt vad de menar fast de inte vill säga det rätt ut. Som när man visar mamma en fin klänning och säger "Åh va fin den här är!" och mamma ger en blick, man vet direkt vad hon menar. Den blicken gav de varandra innan de sa "Jo visst det kan du bli". Jag vill inte döma föräldrar eller någon. Sedan jag varit 12 så har jag fått höra fördomar kring yrken/jobb, inte bara från mina föräldrar utan från alla människor runt om mig. Klart att jag också har dem, man tänker inte ens på det. Men jag måste bara säga att det förstör så mycket, jag har haft många tankar kring vad jag vill bli. Ett tag ville jag bli konstnär -det kan man inte försörja sig på. Psykolog -då blir man knäpp. Journalist -det är extremt slitigt. Brandman -det får man inget betalt för. Jag vet att lite av det är sant men det spelar ingen roll, om jag älskar att måla så låt mig. När jag blir vuxen och om jag har kvar en passion för att måla så kommer jag antagligen förstå att det blir svårt att försörja sig på att måla men jag fortsätter för att jag älskar det och kanske skaffar ett extra jobb. Men när man får höra att det aldrig kommer gå, gång på gång på gång så ger man upp direkt. 
 
När jag gick i 5:an så pratade läraren om arbeten, hon frågade en av killarna i klassen vad han ville bli när han blir stor. "Fotbollsproffs" sa han med stolthet i rösten. Hon skrattade och sa "Det kommer aldrig hända, du får tänka mer realistiskt". Killen spelar nu i ungdomslandslaget, visst han kanske inte kommer kunna försörja sig på det, men ojj vad han kan gå långt. Det är så fruktansvärt onödiga kommentarer, även om det är orealistiskt, säg inget! Låt oss drömma!
 
Nu har jag sagt mitt för denna gång, måste bara säga att jag tycker det är så roligt att skriva, många som har svarat positivt och det är häftigt att man kan påverka människor bara genom att skriva vad man tycker och tänker. Så fortsätt drömma!  Kramar från Maja 

Senaste inläggen

Bloggarkiv