Jippie! -ett familjeäventyr

Jag vet inte hur det är med andra, men jag är en rastlös själ som väldigt lätt tröttnar på vardagen. Jag är nog en ganska trevlig person och lätt att umgås med, tror jag, men att leva med mig nära inpå, det är inte helt lätt. När man är så rastlös och hela tiden letar nya kickar. Ni förstår kanske nu vem det var, först och främst, som drog iväg familjen till Sri Lanka. Det är jag som är gasen i vårt äktenskap och Ubbe är förstås bromsen! Vi kompletterar varandra men jag kan bli, ack så jobbig. Den som lider mest i det här förhållandet över att jag ständigt gasar, är nog jag själv...

Och varje gång jag är sugen på ett äventyr, litet som stort, så går det ju inte att dra med familjen till ett främmande land i ett och halvt år. Nej, efter 48 år i livet så försöker jag nu leta upp små äventyr, för att få till en vardag som är ganska ok och ett sånt äventyr var jag med för några veckor sedan.

Jag och min syster samt bådas döttrar drog iväg för att prova på sup, eller standup paddling som förkortningen egentligen betyder. Man står på en bräda med en paddel och försöker klara sig så länge som möjligt utan att göra någon snygg liten piruett och drutta i. Ah, det är väl ungefär det som det handlar om. Vi åkte utmed en å cirka 1,5-2 tim. Men du milde göta petter, vad detta var roligt! Alltså, både ett och två ofrivilliga snedsteg togs emellanåt på brädorna, och jag och min syster som ändå är "medelålders" druttade i på de mest akrobatiska elefantliknande sätt, under höga hysteriska skrik. Och inte blev det lugnare när vi väl landat i det iskalla vattnet. En riktig kick och många goda skratt, en helt vanlig vardag!

Det är ju egentligen såna små saker som gör att livet blir mycket mycket roligare och mer värt att leva...Även på vardagarna måste man ju leva, inte bara på helgen, och då gäller det att hitta de små guldkornen även om man inte är på äventyr i Sri Lanka:) Så där har ni ett tips på ett guldkorn i vardagen!

Läs hela inlägget »
Bilden på Pippi som hamnade på Facebook. Bilden på Pippi som hamnade på Facebook.

Det började med att vår hotellgäst Lesley, la ut en bild på facebook på vår fina hotellhund, Pippi. Lesley skrev en kommentar om att hon nu efter några nätter på hotellet äntligen kunde muta Pippi med lite frukost. I kommentarsfältet under bilden var det helt plötsligt en annan kvinna, Sherylee, som skrev att hon kände igen den lilla enörade hunden och nu av en ren slump ramlade många av pusselbitarna från Pippis förra liv på plats.

Sherylee bor tydligen i Hikkaduwa ett stenkast från Babelena house, huset vi hyrde från början när vi kom till Hikkaduwa och där Pippi hittade oss. Denna kvinna visade sig ha haft en roll i Pippis liv och genom henne har vi nu fått en historia om vår fina hotellhund och en förklaring till varför hon är som hon är. 

När Pippi var drygt 4-6 veckor gammal blev hon lämnad av någon tillsammans med sin syster. En kort tid efter gick hennes syster ett tufft öde till mötes då en ödla hittade valparna och åt upp henne, efter det började den också äta på Pippi. Som tur var åt den bara upp hennes ena öra av någon anledning. Den närmaste tiden var Pippi helt ensam och hemlös och det tog inte lång tid förrän det var dags för en kull  valpar. Enligt Sherylee fick hon 9 valpar och därefter lyckades kvinnan fånga in henne och tog henne till en veterinärklink i närheten för att få henne steriliserad. Sherylee och veterinären försökte få tag på någon som var villig att ta hand om den unga tiken men utan framgång. Sherylee fick återlämna Pippi till ett liv på gatan. Under sommaren 2015 när Pippi var 3 år hittade hon till oss och Babelena house. Vi började så smått att prata med henne och ge henne mat. Under tiden hade vi i familjen många diskussioner om hur vi skulle göra, för att bara ge en hemlös hund mat fungerar ju inte på lång sikt, det gör ju bara situationen sämre för hunden. 

Till slut bestämde vi oss för att ta oss an henne och att också försöka få med henne ner till hotellet. Veterinären tillkallades, Pippi blev drogad och därefter vaccinerad mot diverse otäcka saker. Någon dag efter det stängde vi in henne i hennes hundbur, lastade den på en landmaster(typ jordfräs med släp) och körde ner henne till hotellet. Hennes nya bestående hem, som vi hoppades!!!

Dagen efter försvann hon helt under 1,5 dygn. Många timmar av letande och oro för oss alla i familjen. Så helt plötsligt, en tidig morgon är vi åt frukost, ranglade hon darrande in till oss och åt som vi aldrig sett henne äta förut. Hon hade bestämt sig för att bo hos oss. Vilken härlig känsla det var!

Så nu är vi glada att kunna presentera, Pippi, vår hotellhund. En hemlös hund som valde oss och som numera förgyller dagen både för oss när vi är på Sri Lanka och förhoppningsvis för våra gäster!

Nu har Pippi sin sovplats på mattan utanför vårt rum, alltid!
Nu har Pippi sin sovplats på mattan utanför vårt rum, alltid!
Läs hela inlägget »
Ren meditation och tankning i form av blåbärsplockning. Ren meditation och tankning i form av blåbärsplockning.

Jaha, så var den svenska sommaren i det närmaste över och likaså semestern... Dessa veckor som är "sommaren" bara flyger förbi och helt plötsligt är man tillbaka på jobbet och kvällarna blir allt mörkare.

Den vanligaste frågan efter semestern: -Haft en bra sommar?
Ja, det har varit en skön sommar för hela familjen Ternön, skulle jag nog säga. Vi har haft en sommar med väldigt låga krav och väldigt få måsten. Otroligt skönt! Eftersom att vi också hyrt ut huset i två veckor(kan man göra om pengakistan är lite tom;) och bott hos snälla vänner i gäststuga och villavagn har vi varit tvungna att emellanåt inte kunna göra någonting...vilket har varit helt underbart! Jag har laddat batterierna med långa promenader och joggingturer(inte så långa!) i skogen. Blivit peppad och tankad av mängder av människor som jag lyssnat på, bland annat har Sven Melander inspirerat, jag har fått en stor dos tacksamhet efter att ha lyssnat på Magda Gad, mina skratt har ekat i skogen ihop med Skäringer & Mannheimer(podd) och jag har blivit boostad av Magnus Helgesson. Med andra ord har jag fått en stor portion egentid, vilket är så viktigt för mig! Dessutom har vi utan någon större planering, umgåtts med gamla och nya vänner. Många har varit nya bekantskaper som vi lärt känna genom Sri Lanka på något vis. Väldigt kul med nya intryck och nya vänskaper, en härlig bieffekt av vårt äventyr!

Härliga norska vänner på besök, som vi lärt känna på Sri Lanka.
Härliga norska vänner på besök, som vi lärt känna på Sri Lanka.

Så nu vänder vi blad och börjar att ladda för vinterns säsong i Hikkaduwa på Jippie the villa. Det kommer att bli Ubbe som åker cirka 4 månader dit ner för att ta hand om hotellet och gästerna. Som det ser ut nu så kommer jag och tjejerna att komma ner ett par veckor runt jul och nyår. Det ska förstås bli väldigt roligt och härligt att återse hotellet, personalen, Pippi och de vi känner.
Så nu börjar vi tänka i banorna: Vad kan vi ta med ner och vad får plats?...Vad är det absolut viktigaste att ta med från Sverige? Just nu laborerar vi med att "brickbord" som vi hittade på Rusta. Eftersom att det saknas bord till våra stolar utomhus så funderar vi på att försöka få ner ett gäng brickbord för att använda på hotellet. Får väga och mäta och se om, och hur vi får ihop det;) Det gäller verkligen att planera och prioritera när utrymmet är begränsat...

Känns skönt att ha lite värme och sol att se framemot i vinter....
Maja har gjort en liten film om härliga Sri Lanka, klicka här!

Brickbord som eventuellt får flytta ner till Sri Lanka.
Brickbord som eventuellt får flytta ner till Sri Lanka.
Läs hela inlägget »
Här säljs det prylar! Här säljs det prylar!

Ja, så har man då acklimatiserat sig totalt till den svenska vardagen och med allt vad det innebär. Pratade häromdagen med kompisar om Sri Lanka och faktiskt känns det nästan som att vi inte ens varit där...eller i alla fall att det var väldigt längesedan!

I helgen var jag och tjejerna tillbaka på Slottskogens bakluckeloppis för att kränga en del gamla saker som vi inte längre vill ha. Ganska exakt 2 år efter att vi sålde av en del där, för att spara ihop till vår Sri Lanka-resa och där tv-teamet första gången filmade oss. Första bekantskapen med mikrofonmyggor innanför tröjan, en tv-kamera framför näsan och en coachande producent. Tror att vi definitivt sålde mer denna gång utan ett tv-team som flåsade oss i nacken;)

Sedan har jag och syster infört en ny klok sak...nämligen kvalitetstid, bara vi två. Har hunnit med en första träff, utanför Falkenberg, som är mitt emellan där vi bor. Vi tog med oss en fikakorg med goa grejer, promenerade och pratade, pratade och så pratade vi lite till. Värsta "Carinboosten". Funkar alldeles utmärkt och något jag rekommenderar! Funderar mer och mer på det där med att hitta de små guldkornen i vardagen och njuta av dessa. Kanske att jag blivit lite klokare eller kanske är det övergående;)...men just nu känns det gott att leva...just här!

Vilken natur och vilket sällskap...
Vilken natur och vilket sällskap...
Läs hela inlägget »

Torsdag kväll. Vi står och trängs framför en blomstersmyckad scen, solen skiner, barn springer förvantansfullt runt, flaggorna vajar och det är avslutning. När skolans minsta barn sjunger - "vi ska ta över världen, vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga" Lalehs låt, då känns det så där härligt. Att få stå här i Sverige på en avslutning och invänta "Den blomstertid nu kommer..." vilken skön känsla...

Fredag morgon, 03.27. Jag vaknar med en hisnade huvudvärk, det känns som att huvudet ska sprängas...på riktigt! Med en gång förstår jag vad det är som händer...än en gång svarar min kropp mig när det bara är fööör mycket. Några käftsmällar på jobbet, dåligt samvete för obesvarade mail och en alltför tyst blogg/facebook/instagram, ansträngd ekonomi, oklarheter om hur hotellet ska drivas, vardagens alla måsten och dessutom en massa onödiga dumma funderingar om allt mellan himmel och jord som inte går att stänga av!
Det är när hjärnan går alldeles för mycket på högvarv och det är helt enkelt omöjligt att koppla från den, det är då som kroppen säger ifrån. Så urbota dumt och korkat och så väldigt svårt att förändra. En gång duktig flicka, alltid duktig flicka...

Söndag kväll och sommarsverige bjuder på sin bästa sida och allt känns lättare. Nu kör vi igen och jag SKA tänka mindre och göra mindre och vara mer här och nu, lovar jag mig själv när jag vilar i sängen och Ubbe tillsammans med tjejerna klipper den vildväxta häcken utanför huset. Nu ska det bli ändring och sommaren ska bli så lång och så härlig. Välkommen "den blomstertid, som nu kan komma"...

Ljuvliga blomstertid!
Ljuvliga blomstertid!
Läs hela inlägget »
Lägg till din egen HTML-kod här.

Visst är det coolt att ha ett hotell på Sri Lanka och visst är det häftigt att då och då svänga sig med titeln hotelldirektör? Men efter många månaders tungt arbete på Sri Lanka visar det sig nu att det blir en helt annan form av  tungt arbete i Sverige. Pappersarbete, regelläsning och deklarationsifyllnad. För när man kommer hem till rediga landet Sverige och har "busat" som vi har gjort, så förstår jag verkligen varför så få svenska människor, som vi, "busar" i Sverige såväl som utomlands.

För vad händer nu? Nu ska ödestimmen slå för hur mycket fel vi "busat" på Sri Lanka. För hur ska hela denna sörjan redas ut? Efter otaliga telefonköer till banken, Skatteverket och Bolagsverket med PWC som bollplank är det nu klart att ingen riktigt vet hur det hela ska hanteras...vilket lämnar oss med att vi själva ska gissa så bra som det bara går! Och då går det plötsligt upp ett stort ljus för mig...hade vi veta detta, kanske vi inte startat detta "busiga" projekt. Alltså, det är därför som så få svenskar "busar"...de vet vad som komma skall...Så trist!

Läs hela inlägget »
En galet laddad och livsfarlig:) Carin bakom ratten på väg hem från en grym arbetsdag! En galet laddad och livsfarlig:) Carin bakom ratten på väg hem från en grym arbetsdag!

Och så kom den där arbetsdagen som laddar mig full med energi och öser kreativa tankar över mig så att jag nästan spricker.

Dagens förmiddag bjöd på ett gäng härliga inspiratörer som berättade om spännande livsresor och kvällen bjöd på ett möte med 18 hungriga nytänkande entreprenörer i kommunens starta-eget skola. (Har jag skrivit om att jag jobbar som näringslivsutvecklare i kommunen?) Vilken fröjd att höra deras tankar och berättelser. Dessa stunder är mitt jobb världens bästa! Men vad händer med en Carin-hjärna i detta läge? Redan innan jag sätter mig i bilen på väg hem med musiken på duktigt hög volym känner jag att min hjärnceller ger sig ut på någon form av kombinerad galopp-hinder-studs-bana. Tankarna tar en galen fart och jag börjar direkt fundera i ett rasande tempo:  -Vilken grym idé, kanske kan vi samarbeta? - Åh, hur kan man sälja in den affärsidé? - Ett sånt företag skulle jag också vilja starta! - Åh, så mycket jag vill göra!

Ubbe frågade mig häromdagen -Vad vill du egentligen jobba med? och la sedan till, -Du är så tröttsam! Då svarade jag honom helt ärligt - Om du tycker att jag är tröttsam så är det inget mot vad jag själv tycker. Och tro mig, det är helt sant!

Man skulle kunna tro att efter 1,5 års äventyr på Sri Lanka med diverse utmaningar, att man då kanske skulle  kunna vara nöjd med en väldigt bra vardag i Sverige. Min stora fundering just nu är: HUR NÅR MAN DIT? Svar på det...någon...

Bjuder på ett riktigt bra citat från dagens föreläsning! Så sant!

Läs hela inlägget »
Skål för en skön vänskap! Skål för en skön vänskap!

Många människor kommer och går i ens liv. En del går snabbt vidare och en del stannar till ett tag för att sedan gå vidare. Men så finns det en del som faktiskt stannar kvar för lång, lång tid. Det är de vännerna som alltid finns där och till en relativt liten insats. I den vänskapen finns en ömsesidig insats och utkomst vilket båda sidorna är helt överens om. 

Jag har en vän som kom in i mitt liv för mer än 30 år sedan via min systers kompis. Paula är en sån vän som jag kan träffa en gång om året eller var tredje år, nästan aldrig tala med i telefon och ändå när vi väl träffas så är det hjärtligt och gärna från oss båda. Samtalet då vi träffas fortsätter helt naturligt där vi avslutade det förra gången vi träffades. Underbart att få träffa henne nu igen efter drygt 3 år.

En sån vänskap som är väldigt vilsam och befriande då det ibland kan kännas som en återkommande kamp att hinna med att underhålla gamla vänner och fånga in nya. Det finns små korn att suga på i det fantastiska liv man har...det gäller bara att leta fram dem emellanåt, Paula är ett sånt korn. Tack för det!

Läs hela inlägget »

Mera mod!

Under veckan som gått har Kungsbacka varit värd för två stora konferenser, en lokal med 600 deltagare och en nationell med 450 deltagare. Båda konferenserna har handlat om det viktiga ämnet, samverkan mellan skola och arbetsliv/näringsliv och samtliga deltagare leter efter inspiration för att vässa skolan ytterligare kring denna fråga.
Eftersom jag i mitt jobb som näringslivsutvecklare jobbar med detta område har veckan varit väldigt intensiv och när jag inte deltagit i arbetet kring konferensen har jag fått möjligheten att faktiskt sitta ner och bli inspirerad av många härliga människor med så kloka tankar.

Under fredagen fick jag återigen höra på Björn Söderberg, en person som verkligen har blivit en stor förebild. Har ni möjlighet att lyssna på honom så gör det! Vilken kille, ingen direkt utstrålning, ser allmänt bortkommen ut på scenen men det han säger är klokt, tårfyllt och får ens hår på armarna att resa sig. Förutom att han gjort ett enormt stort socialt arbete i Nepal under de 16 år han bott där, så har han så många kloka tankar om den svenska skolan. Han menade att dagens skolsystem bara premierar elever/barn som tyst gör sina uppgifter. Skolan måste också premiera barn som visar mod och vågar misslyckas! Vi behöver ungdomar och barn som har mod! Mod att förändra världen och stå upp för sina ideal.

Alla måste vi hjälpas åt!
Alla måste vi hjälpas åt!

Det är så mycket i världen som behöver förändras i framtiden, bland annat när det gäller klimatförändringar och rasism och de som går i skolan nu har en stor uppgift i sitt kommande arbetsliv. Enligt FN har vi  fram till 2030 på oss att förändra jordens klimatförändringar, och hur länge vi har på oss innan rasismen hugger klorna i Europa är det ingen som vet. En väldigt tung tanke men otroligt viktig. Vi måste alla dra vårt strå till stacken i dessa frågor!

När jag satt och lyssnade på honom fick jag så många aha-känslor. Dels attt göra som han, driva ett social företag, fast för min del på Sri Lanka i framtiden och dels att vi måste ladda våra barn med mod att stå upp och våga förändra. Frågan är bara hur?

Vill du veta mer om inspirerande Björn, klicka här

Läs hela inlägget »

Halloj igen, jag/Maja som skriver idag. Gör det som jag brukar göra när jag skriver, lite om vad som hänt på sistone och vad som snurrar runt i huvudet. 
 
Påsklovet var lyckat, jag träffade vänner, festade, umgicks med familjen och åkte till Halmstad. Det gick lite för fort för min smak men det är inte så långt kvar tills sommarlovet nu. Längtar tills man kan gå utanför dörren med de kläderna man har på sig inomhus utan att frysa. Nu vet jag inte om jag någon gång kommer vara nöjd med värmen i Sverige eftersom att jag jämför med Sri Lanka, men det får väl duga. Jag nämnde det innan när jag satt och åt med mamma och pappa. Det är underskattat, solljuset, vilken skillnad det är ändå. På vintern ser man inte solen många timmar men på sommaren går den ner någon gång runt 11. I Sri Lanka kommer man hem från skolan och runt 6 på kvällen blir det becksvart och sen klockan 6 går den upp igen. Varje dag, hela året om.

Tillbaka till påsklovet och Halmstad. Jag var och bodde hos min kusin Evelina, en väldigt actionfylld dag då brandkåren kom på besök. Det är (lyckligtvis) första gången jag sett brandkåren in action på nära håll. Det var nämligen så att när jag stod och tog en dusch så kom Evelina inspringandes och sa till mig att skynda mig ut ur huset. Deras panna hade börjat brinna, så ut sprang jag i handduk och inväntade två stora brandbilar med sirener påslagna. Som tur var så blev det inget allvarligt, men det var då när jag satt i handduk och iakttog brandmännen som jag förstod hur häftigt det måste vara att jobba med det. Eller kanske inte häftigt men mäktigt, att rädda människor som yrke (i princip).  

Detta leder vidare till något jag tänkte på när jag kom hem från Halmstad och sa till mamma och pappa "Jag vill nog bli brandman". Ni vet hur föräldrar har en sådan där blick eller ett visst tonfall som man kan läsa, man vet exakt vad de menar fast de inte vill säga det rätt ut. Som när man visar mamma en fin klänning och säger "Åh va fin den här är!" och mamma ger en blick, man vet direkt vad hon menar. Den blicken gav de varandra innan de sa "Jo visst det kan du bli". Jag vill inte döma föräldrar eller någon. Sedan jag varit 12 så har jag fått höra fördomar kring yrken/jobb, inte bara från mina föräldrar utan från alla människor runt om mig. Klart att jag också har dem, man tänker inte ens på det. Men jag måste bara säga att det förstör så mycket, jag har haft många tankar kring vad jag vill bli. Ett tag ville jag bli konstnär -det kan man inte försörja sig på. Psykolog -då blir man knäpp. Journalist -det är extremt slitigt. Brandman -det får man inget betalt för. Jag vet att lite av det är sant men det spelar ingen roll, om jag älskar att måla så låt mig. När jag blir vuxen och om jag har kvar en passion för att måla så kommer jag antagligen förstå att det blir svårt att försörja sig på att måla men jag fortsätter för att jag älskar det och kanske skaffar ett extra jobb. Men när man får höra att det aldrig kommer gå, gång på gång på gång så ger man upp direkt. 
 
När jag gick i 5:an så pratade läraren om arbeten, hon frågade en av killarna i klassen vad han ville bli när han blir stor. "Fotbollsproffs" sa han med stolthet i rösten. Hon skrattade och sa "Det kommer aldrig hända, du får tänka mer realistiskt". Killen spelar nu i ungdomslandslaget, visst han kanske inte kommer kunna försörja sig på det, men ojj vad han kan gå långt. Det är så fruktansvärt onödiga kommentarer, även om det är orealistiskt, säg inget! Låt oss drömma!
 
Nu har jag sagt mitt för denna gång, måste bara säga att jag tycker det är så roligt att skriva, många som har svarat positivt och det är häftigt att man kan påverka människor bara genom att skriva vad man tycker och tänker. Så fortsätt drömma!  Kramar från Maja 

Läs hela inlägget »

Jag vet inte hur det är med andra, men jag är en rastlös själ som väldigt lätt tröttnar på vardagen. Jag är nog en ganska trevlig person och lätt att umgås med, tror jag, men att leva med mig nära inpå, det är inte helt lätt. När man är så rastlös och hela tiden letar nya kickar. Ni förstår kanske nu vem det var, först och främst, som drog iväg familjen till Sri Lanka. Det är jag som är gasen i vårt äktenskap och Ubbe är förstås bromsen! Vi kompletterar varandra men jag kan bli, ack så jobbig. Den som lider mest i det här förhållandet över att jag ständigt gasar, är nog jag själv...

Och varje gång jag är sugen på ett äventyr, litet som stort, så går det ju inte att dra med familjen till ett främmande land i ett och halvt år. Nej, efter 48 år i livet så försöker jag nu leta upp små äventyr, för att få till en vardag som är ganska ok och ett sånt äventyr var jag med för några veckor sedan.

Jag och min syster samt bådas döttrar drog iväg för att prova på sup, eller standup paddling som förkortningen egentligen betyder. Man står på en bräda med en paddel och försöker klara sig så länge som möjligt utan att göra någon snygg liten piruett och drutta i. Ah, det är väl ungefär det som det handlar om. Vi åkte utmed en å cirka 1,5-2 tim. Men du milde göta petter, vad detta var roligt! Alltså, både ett och två ofrivilliga snedsteg togs emellanåt på brädorna, och jag och min syster som ändå är "medelålders" druttade i på de mest akrobatiska elefantliknande sätt, under höga hysteriska skrik. Och inte blev det lugnare när vi väl landat i det iskalla vattnet. En riktig kick och många goda skratt, en helt vanlig vardag!

Det är ju egentligen såna små saker som gör att livet blir mycket mycket roligare och mer värt att leva...Även på vardagarna måste man ju leva, inte bara på helgen, och då gäller det att hitta de små guldkornen även om man inte är på äventyr i Sri Lanka:) Så där har ni ett tips på ett guldkorn i vardagen!

Läs hela inlägget »
Bilden på Pippi som hamnade på Facebook. Bilden på Pippi som hamnade på Facebook.

Det började med att vår hotellgäst Lesley, la ut en bild på facebook på vår fina hotellhund, Pippi. Lesley skrev en kommentar om att hon nu efter några nätter på hotellet äntligen kunde muta Pippi med lite frukost. I kommentarsfältet under bilden var det helt plötsligt en annan kvinna, Sherylee, som skrev att hon kände igen den lilla enörade hunden och nu av en ren slump ramlade många av pusselbitarna från Pippis förra liv på plats.

Sherylee bor tydligen i Hikkaduwa ett stenkast från Babelena house, huset vi hyrde från början när vi kom till Hikkaduwa och där Pippi hittade oss. Denna kvinna visade sig ha haft en roll i Pippis liv och genom henne har vi nu fått en historia om vår fina hotellhund och en förklaring till varför hon är som hon är. 

När Pippi var drygt 4-6 veckor gammal blev hon lämnad av någon tillsammans med sin syster. En kort tid efter gick hennes syster ett tufft öde till mötes då en ödla hittade valparna och åt upp henne, efter det började den också äta på Pippi. Som tur var åt den bara upp hennes ena öra av någon anledning. Den närmaste tiden var Pippi helt ensam och hemlös och det tog inte lång tid förrän det var dags för en kull  valpar. Enligt Sherylee fick hon 9 valpar och därefter lyckades kvinnan fånga in henne och tog henne till en veterinärklink i närheten för att få henne steriliserad. Sherylee och veterinären försökte få tag på någon som var villig att ta hand om den unga tiken men utan framgång. Sherylee fick återlämna Pippi till ett liv på gatan. Under sommaren 2015 när Pippi var 3 år hittade hon till oss och Babelena house. Vi började så smått att prata med henne och ge henne mat. Under tiden hade vi i familjen många diskussioner om hur vi skulle göra, för att bara ge en hemlös hund mat fungerar ju inte på lång sikt, det gör ju bara situationen sämre för hunden. 

Till slut bestämde vi oss för att ta oss an henne och att också försöka få med henne ner till hotellet. Veterinären tillkallades, Pippi blev drogad och därefter vaccinerad mot diverse otäcka saker. Någon dag efter det stängde vi in henne i hennes hundbur, lastade den på en landmaster(typ jordfräs med släp) och körde ner henne till hotellet. Hennes nya bestående hem, som vi hoppades!!!

Dagen efter försvann hon helt under 1,5 dygn. Många timmar av letande och oro för oss alla i familjen. Så helt plötsligt, en tidig morgon är vi åt frukost, ranglade hon darrande in till oss och åt som vi aldrig sett henne äta förut. Hon hade bestämt sig för att bo hos oss. Vilken härlig känsla det var!

Så nu är vi glada att kunna presentera, Pippi, vår hotellhund. En hemlös hund som valde oss och som numera förgyller dagen både för oss när vi är på Sri Lanka och förhoppningsvis för våra gäster!

Nu har Pippi sin sovplats på mattan utanför vårt rum, alltid!
Nu har Pippi sin sovplats på mattan utanför vårt rum, alltid!
Läs hela inlägget »
Ren meditation och tankning i form av blåbärsplockning. Ren meditation och tankning i form av blåbärsplockning.

Jaha, så var den svenska sommaren i det närmaste över och likaså semestern... Dessa veckor som är "sommaren" bara flyger förbi och helt plötsligt är man tillbaka på jobbet och kvällarna blir allt mörkare.

Den vanligaste frågan efter semestern: -Haft en bra sommar?
Ja, det har varit en skön sommar för hela familjen Ternön, skulle jag nog säga. Vi har haft en sommar med väldigt låga krav och väldigt få måsten. Otroligt skönt! Eftersom att vi också hyrt ut huset i två veckor(kan man göra om pengakistan är lite tom;) och bott hos snälla vänner i gäststuga och villavagn har vi varit tvungna att emellanåt inte kunna göra någonting...vilket har varit helt underbart! Jag har laddat batterierna med långa promenader och joggingturer(inte så långa!) i skogen. Blivit peppad och tankad av mängder av människor som jag lyssnat på, bland annat har Sven Melander inspirerat, jag har fått en stor dos tacksamhet efter att ha lyssnat på Magda Gad, mina skratt har ekat i skogen ihop med Skäringer & Mannheimer(podd) och jag har blivit boostad av Magnus Helgesson. Med andra ord har jag fått en stor portion egentid, vilket är så viktigt för mig! Dessutom har vi utan någon större planering, umgåtts med gamla och nya vänner. Många har varit nya bekantskaper som vi lärt känna genom Sri Lanka på något vis. Väldigt kul med nya intryck och nya vänskaper, en härlig bieffekt av vårt äventyr!

Härliga norska vänner på besök, som vi lärt känna på Sri Lanka.
Härliga norska vänner på besök, som vi lärt känna på Sri Lanka.

Så nu vänder vi blad och börjar att ladda för vinterns säsong i Hikkaduwa på Jippie the villa. Det kommer att bli Ubbe som åker cirka 4 månader dit ner för att ta hand om hotellet och gästerna. Som det ser ut nu så kommer jag och tjejerna att komma ner ett par veckor runt jul och nyår. Det ska förstås bli väldigt roligt och härligt att återse hotellet, personalen, Pippi och de vi känner.
Så nu börjar vi tänka i banorna: Vad kan vi ta med ner och vad får plats?...Vad är det absolut viktigaste att ta med från Sverige? Just nu laborerar vi med att "brickbord" som vi hittade på Rusta. Eftersom att det saknas bord till våra stolar utomhus så funderar vi på att försöka få ner ett gäng brickbord för att använda på hotellet. Får väga och mäta och se om, och hur vi får ihop det;) Det gäller verkligen att planera och prioritera när utrymmet är begränsat...

Känns skönt att ha lite värme och sol att se framemot i vinter....
Maja har gjort en liten film om härliga Sri Lanka, klicka här!

Brickbord som eventuellt får flytta ner till Sri Lanka.
Brickbord som eventuellt får flytta ner till Sri Lanka.
Läs hela inlägget »
Här säljs det prylar! Här säljs det prylar!

Ja, så har man då acklimatiserat sig totalt till den svenska vardagen och med allt vad det innebär. Pratade häromdagen med kompisar om Sri Lanka och faktiskt känns det nästan som att vi inte ens varit där...eller i alla fall att det var väldigt längesedan!

I helgen var jag och tjejerna tillbaka på Slottskogens bakluckeloppis för att kränga en del gamla saker som vi inte längre vill ha. Ganska exakt 2 år efter att vi sålde av en del där, för att spara ihop till vår Sri Lanka-resa och där tv-teamet första gången filmade oss. Första bekantskapen med mikrofonmyggor innanför tröjan, en tv-kamera framför näsan och en coachande producent. Tror att vi definitivt sålde mer denna gång utan ett tv-team som flåsade oss i nacken;)

Sedan har jag och syster infört en ny klok sak...nämligen kvalitetstid, bara vi två. Har hunnit med en första träff, utanför Falkenberg, som är mitt emellan där vi bor. Vi tog med oss en fikakorg med goa grejer, promenerade och pratade, pratade och så pratade vi lite till. Värsta "Carinboosten". Funkar alldeles utmärkt och något jag rekommenderar! Funderar mer och mer på det där med att hitta de små guldkornen i vardagen och njuta av dessa. Kanske att jag blivit lite klokare eller kanske är det övergående;)...men just nu känns det gott att leva...just här!

Vilken natur och vilket sällskap...
Vilken natur och vilket sällskap...
Läs hela inlägget »

Torsdag kväll. Vi står och trängs framför en blomstersmyckad scen, solen skiner, barn springer förvantansfullt runt, flaggorna vajar och det är avslutning. När skolans minsta barn sjunger - "vi ska ta över världen, vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga" Lalehs låt, då känns det så där härligt. Att få stå här i Sverige på en avslutning och invänta "Den blomstertid nu kommer..." vilken skön känsla...

Fredag morgon, 03.27. Jag vaknar med en hisnade huvudvärk, det känns som att huvudet ska sprängas...på riktigt! Med en gång förstår jag vad det är som händer...än en gång svarar min kropp mig när det bara är fööör mycket. Några käftsmällar på jobbet, dåligt samvete för obesvarade mail och en alltför tyst blogg/facebook/instagram, ansträngd ekonomi, oklarheter om hur hotellet ska drivas, vardagens alla måsten och dessutom en massa onödiga dumma funderingar om allt mellan himmel och jord som inte går att stänga av!
Det är när hjärnan går alldeles för mycket på högvarv och det är helt enkelt omöjligt att koppla från den, det är då som kroppen säger ifrån. Så urbota dumt och korkat och så väldigt svårt att förändra. En gång duktig flicka, alltid duktig flicka...

Söndag kväll och sommarsverige bjuder på sin bästa sida och allt känns lättare. Nu kör vi igen och jag SKA tänka mindre och göra mindre och vara mer här och nu, lovar jag mig själv när jag vilar i sängen och Ubbe tillsammans med tjejerna klipper den vildväxta häcken utanför huset. Nu ska det bli ändring och sommaren ska bli så lång och så härlig. Välkommen "den blomstertid, som nu kan komma"...

Ljuvliga blomstertid!
Ljuvliga blomstertid!
Läs hela inlägget »
Lägg till din egen HTML-kod här.

Visst är det coolt att ha ett hotell på Sri Lanka och visst är det häftigt att då och då svänga sig med titeln hotelldirektör? Men efter många månaders tungt arbete på Sri Lanka visar det sig nu att det blir en helt annan form av  tungt arbete i Sverige. Pappersarbete, regelläsning och deklarationsifyllnad. För när man kommer hem till rediga landet Sverige och har "busat" som vi har gjort, så förstår jag verkligen varför så få svenska människor, som vi, "busar" i Sverige såväl som utomlands.

För vad händer nu? Nu ska ödestimmen slå för hur mycket fel vi "busat" på Sri Lanka. För hur ska hela denna sörjan redas ut? Efter otaliga telefonköer till banken, Skatteverket och Bolagsverket med PWC som bollplank är det nu klart att ingen riktigt vet hur det hela ska hanteras...vilket lämnar oss med att vi själva ska gissa så bra som det bara går! Och då går det plötsligt upp ett stort ljus för mig...hade vi veta detta, kanske vi inte startat detta "busiga" projekt. Alltså, det är därför som så få svenskar "busar"...de vet vad som komma skall...Så trist!

Läs hela inlägget »
En galet laddad och livsfarlig:) Carin bakom ratten på väg hem från en grym arbetsdag! En galet laddad och livsfarlig:) Carin bakom ratten på väg hem från en grym arbetsdag!

Och så kom den där arbetsdagen som laddar mig full med energi och öser kreativa tankar över mig så att jag nästan spricker.

Dagens förmiddag bjöd på ett gäng härliga inspiratörer som berättade om spännande livsresor och kvällen bjöd på ett möte med 18 hungriga nytänkande entreprenörer i kommunens starta-eget skola. (Har jag skrivit om att jag jobbar som näringslivsutvecklare i kommunen?) Vilken fröjd att höra deras tankar och berättelser. Dessa stunder är mitt jobb världens bästa! Men vad händer med en Carin-hjärna i detta läge? Redan innan jag sätter mig i bilen på väg hem med musiken på duktigt hög volym känner jag att min hjärnceller ger sig ut på någon form av kombinerad galopp-hinder-studs-bana. Tankarna tar en galen fart och jag börjar direkt fundera i ett rasande tempo:  -Vilken grym idé, kanske kan vi samarbeta? - Åh, hur kan man sälja in den affärsidé? - Ett sånt företag skulle jag också vilja starta! - Åh, så mycket jag vill göra!

Ubbe frågade mig häromdagen -Vad vill du egentligen jobba med? och la sedan till, -Du är så tröttsam! Då svarade jag honom helt ärligt - Om du tycker att jag är tröttsam så är det inget mot vad jag själv tycker. Och tro mig, det är helt sant!

Man skulle kunna tro att efter 1,5 års äventyr på Sri Lanka med diverse utmaningar, att man då kanske skulle  kunna vara nöjd med en väldigt bra vardag i Sverige. Min stora fundering just nu är: HUR NÅR MAN DIT? Svar på det...någon...

Bjuder på ett riktigt bra citat från dagens föreläsning! Så sant!

Läs hela inlägget »
Skål för en skön vänskap! Skål för en skön vänskap!

Många människor kommer och går i ens liv. En del går snabbt vidare och en del stannar till ett tag för att sedan gå vidare. Men så finns det en del som faktiskt stannar kvar för lång, lång tid. Det är de vännerna som alltid finns där och till en relativt liten insats. I den vänskapen finns en ömsesidig insats och utkomst vilket båda sidorna är helt överens om. 

Jag har en vän som kom in i mitt liv för mer än 30 år sedan via min systers kompis. Paula är en sån vän som jag kan träffa en gång om året eller var tredje år, nästan aldrig tala med i telefon och ändå när vi väl träffas så är det hjärtligt och gärna från oss båda. Samtalet då vi träffas fortsätter helt naturligt där vi avslutade det förra gången vi träffades. Underbart att få träffa henne nu igen efter drygt 3 år.

En sån vänskap som är väldigt vilsam och befriande då det ibland kan kännas som en återkommande kamp att hinna med att underhålla gamla vänner och fånga in nya. Det finns små korn att suga på i det fantastiska liv man har...det gäller bara att leta fram dem emellanåt, Paula är ett sånt korn. Tack för det!

Läs hela inlägget »

Mera mod!

Under veckan som gått har Kungsbacka varit värd för två stora konferenser, en lokal med 600 deltagare och en nationell med 450 deltagare. Båda konferenserna har handlat om det viktiga ämnet, samverkan mellan skola och arbetsliv/näringsliv och samtliga deltagare leter efter inspiration för att vässa skolan ytterligare kring denna fråga.
Eftersom jag i mitt jobb som näringslivsutvecklare jobbar med detta område har veckan varit väldigt intensiv och när jag inte deltagit i arbetet kring konferensen har jag fått möjligheten att faktiskt sitta ner och bli inspirerad av många härliga människor med så kloka tankar.

Under fredagen fick jag återigen höra på Björn Söderberg, en person som verkligen har blivit en stor förebild. Har ni möjlighet att lyssna på honom så gör det! Vilken kille, ingen direkt utstrålning, ser allmänt bortkommen ut på scenen men det han säger är klokt, tårfyllt och får ens hår på armarna att resa sig. Förutom att han gjort ett enormt stort socialt arbete i Nepal under de 16 år han bott där, så har han så många kloka tankar om den svenska skolan. Han menade att dagens skolsystem bara premierar elever/barn som tyst gör sina uppgifter. Skolan måste också premiera barn som visar mod och vågar misslyckas! Vi behöver ungdomar och barn som har mod! Mod att förändra världen och stå upp för sina ideal.

Alla måste vi hjälpas åt!
Alla måste vi hjälpas åt!

Det är så mycket i världen som behöver förändras i framtiden, bland annat när det gäller klimatförändringar och rasism och de som går i skolan nu har en stor uppgift i sitt kommande arbetsliv. Enligt FN har vi  fram till 2030 på oss att förändra jordens klimatförändringar, och hur länge vi har på oss innan rasismen hugger klorna i Europa är det ingen som vet. En väldigt tung tanke men otroligt viktig. Vi måste alla dra vårt strå till stacken i dessa frågor!

När jag satt och lyssnade på honom fick jag så många aha-känslor. Dels attt göra som han, driva ett social företag, fast för min del på Sri Lanka i framtiden och dels att vi måste ladda våra barn med mod att stå upp och våga förändra. Frågan är bara hur?

Vill du veta mer om inspirerande Björn, klicka här

Läs hela inlägget »

Halloj igen, jag/Maja som skriver idag. Gör det som jag brukar göra när jag skriver, lite om vad som hänt på sistone och vad som snurrar runt i huvudet. 
 
Påsklovet var lyckat, jag träffade vänner, festade, umgicks med familjen och åkte till Halmstad. Det gick lite för fort för min smak men det är inte så långt kvar tills sommarlovet nu. Längtar tills man kan gå utanför dörren med de kläderna man har på sig inomhus utan att frysa. Nu vet jag inte om jag någon gång kommer vara nöjd med värmen i Sverige eftersom att jag jämför med Sri Lanka, men det får väl duga. Jag nämnde det innan när jag satt och åt med mamma och pappa. Det är underskattat, solljuset, vilken skillnad det är ändå. På vintern ser man inte solen många timmar men på sommaren går den ner någon gång runt 11. I Sri Lanka kommer man hem från skolan och runt 6 på kvällen blir det becksvart och sen klockan 6 går den upp igen. Varje dag, hela året om.

Tillbaka till påsklovet och Halmstad. Jag var och bodde hos min kusin Evelina, en väldigt actionfylld dag då brandkåren kom på besök. Det är (lyckligtvis) första gången jag sett brandkåren in action på nära håll. Det var nämligen så att när jag stod och tog en dusch så kom Evelina inspringandes och sa till mig att skynda mig ut ur huset. Deras panna hade börjat brinna, så ut sprang jag i handduk och inväntade två stora brandbilar med sirener påslagna. Som tur var så blev det inget allvarligt, men det var då när jag satt i handduk och iakttog brandmännen som jag förstod hur häftigt det måste vara att jobba med det. Eller kanske inte häftigt men mäktigt, att rädda människor som yrke (i princip).  

Detta leder vidare till något jag tänkte på när jag kom hem från Halmstad och sa till mamma och pappa "Jag vill nog bli brandman". Ni vet hur föräldrar har en sådan där blick eller ett visst tonfall som man kan läsa, man vet exakt vad de menar fast de inte vill säga det rätt ut. Som när man visar mamma en fin klänning och säger "Åh va fin den här är!" och mamma ger en blick, man vet direkt vad hon menar. Den blicken gav de varandra innan de sa "Jo visst det kan du bli". Jag vill inte döma föräldrar eller någon. Sedan jag varit 12 så har jag fått höra fördomar kring yrken/jobb, inte bara från mina föräldrar utan från alla människor runt om mig. Klart att jag också har dem, man tänker inte ens på det. Men jag måste bara säga att det förstör så mycket, jag har haft många tankar kring vad jag vill bli. Ett tag ville jag bli konstnär -det kan man inte försörja sig på. Psykolog -då blir man knäpp. Journalist -det är extremt slitigt. Brandman -det får man inget betalt för. Jag vet att lite av det är sant men det spelar ingen roll, om jag älskar att måla så låt mig. När jag blir vuxen och om jag har kvar en passion för att måla så kommer jag antagligen förstå att det blir svårt att försörja sig på att måla men jag fortsätter för att jag älskar det och kanske skaffar ett extra jobb. Men när man får höra att det aldrig kommer gå, gång på gång på gång så ger man upp direkt. 
 
När jag gick i 5:an så pratade läraren om arbeten, hon frågade en av killarna i klassen vad han ville bli när han blir stor. "Fotbollsproffs" sa han med stolthet i rösten. Hon skrattade och sa "Det kommer aldrig hända, du får tänka mer realistiskt". Killen spelar nu i ungdomslandslaget, visst han kanske inte kommer kunna försörja sig på det, men ojj vad han kan gå långt. Det är så fruktansvärt onödiga kommentarer, även om det är orealistiskt, säg inget! Låt oss drömma!
 
Nu har jag sagt mitt för denna gång, måste bara säga att jag tycker det är så roligt att skriva, många som har svarat positivt och det är häftigt att man kan påverka människor bara genom att skriva vad man tycker och tänker. Så fortsätt drömma!  Kramar från Maja 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Farmor o Farfar » Pusselbitar från Facebook:  ”Tänk så glad Pippi blir när ni kommer ner. Hoppas hon känner igen er. Lycka till..”

  • Eva Marie Dahlstedt » Pusselbitar från Facebook:  ”Jag blev så glad då jag läste att ni tog hand om en gatuhund i Sri Lanka. Där fi..”

  • Susanne » Pusselbitar från Facebook:  ”Så bra för er att få den charmiga Pippis historia. Klappade henne i febr. när vi..”

  • Mia » Pusselbitar från Facebook:  ”Så fin hon är lilla Pippi. Vi hade äran att träffa henne i februari när vi bodde..”

  • Annelie » Pusselbitar från Facebook:  ”Tänk att ni valde varandra. Vilken solskenshistoria”