Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Här i Sverige kan jag känna att tiden inte räcker till och helt plötsligt har alla i familjen en massa egna saker. Sommarjobb, fotboll, kompisar, bygga altan, möten, jobb osv. Tiden går för snabbt. Det som har funkat i vår familj sedan vi kom hem är de gemensamma middagarna, speciellt på helgerna. Såklart är vi ju inte alltid alla hemma, men när vi väl är allihopa så uppskattas det. Långa middagar med mycket prat och skratt (ibland lite bråk).
 
Tillbaka till Sri Lanka, såklart fanns det dåliga saker med att bo där också, som man uppskattar här i Sverige. Det kunde bli ganska ensamt, även om det alltid var vi fyra i familjen så kunde man sakna att umgås med vänner och träffa nytt folk då det var svårare att träffa vänner där.
 
När jag och Stina började i skolan så var vi totalt fyra tjejer, varav jag och Stina var två, och de två andra var 12 år gamla. Vi var elva elever totalt i klassen och åldrarna och nationaliteterna var blandade. Men trots att vi inte blev bästa vän med någon i klassen så hade vi kul ihop ändå. Det kändes så lätt och inte alls konstigt att vara ute en hel rast och leka tagen eller spela fotboll. Där var inga sociala medier eller mobiler med, vi sprang runt barfota i våra skoluniformer och svettades och skrattade.

Nu när jag beskriver detta så tänker jag såklart bara på de bra tiderna jag hade i skolan och de bra tiderna från Sri Lanka. Det var mycket som var tufft och jobbigt också, men jag har aldrig känt att jag ångrat att vi åkte dit. Det var värt allt det där jobbiga också.
 
Kände bara att jag behövde dela med mig av mina tankar, hoppas att så många som möjligt vågar följa sina ”drömmar” och senare kunna se tillbaka på sina äventyr. Att känna sig nöjd och lycklig över något som faktiskt kan ha känts väldigt jobbigt just då. 
 
Ha en fin torsdag, Maja. 

Läs hela inlägget »

Går man in på på UD:s hemsida just nu så avråds man som turist att åka till Sri Lanka. På samma sida avråds man också att resa till Thailand, Turkiet och Egypten. Så hur säkert att det då att nu bege sig till Sri Lanka?

Sri Lankas president Sirisena säger att läget på Sri Lanka är säkert för turister och att 99% av de involverade i påskens terrorattacker har gripits. Svaret på frågan är givetvis mer komplicerad än så.
Terrorattacker runt om i världen görs för att skapa rädsla, och det är så som terrorismen fungerar för att uppnå sitt mål. När och var dessa inträffar vet ingen…

Men innan du fattar ditt beslut, här är lite tankar kring paradisön:
Sri Lanka är ett ömtåligt land som återhämtar sig från ett av de mest blodiga krigen i historien då över 100 000 civila och 50 000 soldater dödades. Tsunamin 2004, som dödade över 30 000, drabbade landet hårt och nu terroristdåden i påsk som dödade flera hundra oskyldiga människor på ön.
Trots detta, fortsätter Sri lanka och dess invånare enträget att utstråla skönhet, kärlek, vänlighet, medkänsla och nyfikenhet. Denna eviga optimism bland lokalbefolkningen är beundransvärd och källan till att vi bara älskar Sri Lanka.
 
Sri Lanka behöver sina turister. Dessa meningslösa attacker har inte bara dödat hundratals människor utan drar också undan försörjningsmöjligheterna för cirka 2 miljoner människor i landet som beroende av turismen.
 
En av våra gäster som ska bo hos oss i sommar tänkte så här: ”Vi resonerar att Sri Lanka numera är förmodligen säkrare än någonsin…”

Så ska vi resa till Sri Lanka i år? Ja, självklart. Mest för att vi har ett hotell därnere som måste ses över. MEN, vi är övertygade om att inte låta oss styras av terrorister och vår rädsla. Vi vill göra det vi VILL, inte göra som några galna fanatiker vill att vi ska göra. Givetvis får man använda sunt förnuft men VI bestämmer över våra liv!
 
Och för övrigt är det en större risk enligt statistiken, att bli jagad av en elefant på Sri Lanka än att bli dödad i en terroristattack.
 
Men om du ska resa till Sri Lanka i år är det upp till dig. Men vi hoppas förstås att vi ses i Hikkaduwa framöver!
 
 

Läs hela inlägget »

Maja här, nu är jag inne på min sista termin. Om ungefär 3 månader tar jag STUDENTEN...Sen är jag klar!

På senaste har jag varit i Sri Lanka en hel del, först en månad med familj och kille. Sist 2 veckor med kusin/bästa vän och det har varit riktigt härligt. Nu blir det sista spurten i skolan och jobb. Allt blir ju lite roligare när solen börjat titta fram och man börjar hoppas att våren är här.
 
Jag vet att jag tjatar mycket om denna förbaskade skolan, men som ni vet så är det något jag tänker på ofta. Mina åsikter och tankar behöver släppas ut för att jag ska kunna slappna av litegrann och bara släppa det en stund. Mamma säger ofta till mig att inte vara så arg över saker kring skolan, jag håller med henne till viss del men jag tror också att det är viktigt att inte släppa allt. Mitt temperament och mina starka åsikter har inte gjort min skolgång lättare, men jag hade inte ändrat på något om jag fick chansen.

Det jag tänkte på idag var just den känslan jag så många gånger känt. Uppdelningen mellan lärare och elever. Vi är här och de är där. En trist känsla och ganska onödig då jag tycker att vi alla kan lära av varandra, till en viss grad. Såklart ska läraren bestämma och känna respekt från eleverna men i slutet av dagen är vi alla människor. Det är just det jag önskar att jag hade fått uppleva.

Många gånger har jag öppnat upp mig för lärare och berättat hur jag känt, till exempel om jag blivit upprörd över något de har gjort eller om jag tyckt att någon gjort något fel. De flesta svaren jag fått har inte besvarat det jag tagit upp på något sätt. Tänk om man hade fått höra ”ja det har du rätt i, det blev lite fel där, ursäkta”. Stämningen och tilliten mellan lärare och elev hade blivit så mycket bättre om man fick känna lite ärlighet. Istället för att få ett svar som känns som att det är kopierat från läroplanen. Det gör mig besviken, det är ju ändå vuxna människor vi pratar om. Ska inte ens de kunna erkänna att de gjort fel när de själva står och försäkrar oss om att ett fel inte är farligt.

Det är väl ändå något man lärt sig sedan man var liten, om man gör en kompis ledsen så säger man förlåt. Även om man kanske inte förstår varför personen reagerade på sättet han/hon gjorde så erkänner man vad man sa/gjorde och sedan ber man om ursäkt. Vad hände med det?
 
Mina tankar skapas kring mina erfarenheter vilket betyder att när jag skriver ”lärare” så menar jag inte alla lärare. Generalisering är inget jag uppskattar, men ni förstår säkert det.
 
Så detta var mitt inlägg, inte skitkul kanske. Men skönt för mig att skriva ”ut” det. Ha det så bra och sprid lite extra mycket kärlek framöver.
 
//MAJA

Läs hela inlägget »

Återigen på hemmaplan efter två månader i värmen på Sri Lanka och med jobb som att komplettera yogamattor, fixa hantverkare, inhandla diverse råvaror, beställa taxi, tipsa om restauranger m.m. Ett helt annat liv och så mitt i gråa januari landar jag åter i Sverige. Lite lätt jetlag och jäst i hjärnan på grund av skillnaden i ljus, värme och sätt att leva.

Tar mig ut en lång sväng i naturen som ligger i en massiv trött vinterdvala. Det är då jag drabbas av den där lilla pirrande känslan, den som känns alltför sällan. Känsla av lycka, faktiskt!

Jag kännner att kanske är det detta liv som jag egentligen velat ha. Det är nog så att jag helt utan att tänka har skapat ett liv som jag älskar och trivs med. Den känslan är helt obetalbar och grym! Jag har faktiskt lyckats påverka mitt liv så att jag kan leva några månader i solen och värmen på ett EGET! hotell och därefter landa i härliga Sverige och jobba med så inspirerande saker som skolutveckling, min egna webbkurs och Ung företagsamhet. Kan man ha det bättre?

Nej, tror inte att JAG kan ha det bättre. Jag är på god väg att förändra mitt liv till ett liv så som jag själv vill leva och som ger mig mest och där jag kan vara mitt bästa jag. Halleluja, vilken insikt och hur kunde det bli så här?

Inte var det genom noggrann planering... men antagligen en stor dos tur, intuition och kanske någon undermedveten tanke. Just nu känns det som att jag bara vill tacka livet...och mig själv:)

Läs hela inlägget »

Idag blir det ett tungt men kort blogginlägg. Som vissa vet så har jag börjat på Löftadalens  folkhögskola i Åsa. Alla elever på skolan är väldigt snälla och jag har känt mig mer välkommen än på någon annan skola. Lärarna är bra och speciellt en lärare, Zaid. När vi började skolan fick vi två lärare som mentorer varav en var Zaid. Han hade pluggat psykologi i USA och dessutom jobbat som lärare på IB vilket direkt fick mig att känna ett band till honom. För ett tag sedan var vi tvungna att byta lärare så vi inte skulle ha Zaid något mer, lite tråkigt men vi fick en annan bra lärare. Dessutom hade jag fortfarande psykologi med honom. 

I söndags vaknade jag och fick reda på en fruktansvärd nyhet. Jag trodde det var något absurt skämt, men det var sant. Under torsdags natten hade Zaid drabbats av en massiv hjärtattack och gått bort. Jag brast ut i tårar. Hur kan någon bara försvinna sådär? Över en natt var han borta, 57 år gammal med barn och fru. 

Idag (måndag) har varit en extremt jobbig dag, alla har gråtit och tänkt på Zaid. Han var en fantastisk lärare som alltid spred glädje runt om sig och fick alla att känna sig bra nog. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör så ont att inse att han inte finns mer, när han fanns för bara några dagar sedan. 

Så med detta sagt så vill jag bara påminna alla att uppskatta varje dag och ta vara på tiden med de ni älskar. Att alltid säga hejdå när ni skiljs åt och att inte vänta med saker. Passa på nu och ta inte för givet att ni har all tid i världen på er. Älska, skratta och lev för de som inte fick chansen att leva livet ut. 

Vila i frid Zaid 

Läs hela inlägget »

Nu var det ett tag sedan jag skrev, så nu blir det en liten uppdatering på vad som hänt det senaste.

För er som inte vet så hoppade jag av gymnasiet i februari och sedan dess har jag jobbat på Tovedals cafe, här i Varberg och även lyckats ta körkort. Ett liv utan skolan har varit väldigt skönt och mindre stressigt men för att jag eventuellt ska kunna läsa vidare, så måste jag ha någon sorts utbildning!

Så nu har jag hamnat på Löftadalens folkhögskola som ligger i Åsa. En folkhögskola är en skola för alla över 18 år, där man kan läsa Allmän kurs om man vill plugga upp något från gymnasiet. Sen kan man även plugga något som man är intresserad av, till exempel musikproducent eller musikal. Den folkhögskolan som jag går på nu är ett internat, vilket betyder att många som går på skolan även bor där. Jag bor dock hemma.
 
Första dagen i skolan var jobbig, klassrummen, lärarna och nytt folk. Det är en stor anspänning att hela tiden vara trevlig och ta in så många intryck. Klumpen i magen som funnits med i skolan de senaste åren kom tillbaka och jag ville egentligen bara dra därifrån. Men nu efter en månad i skolan känner jag mig rätt nöjd. Allt är väldigt annorlunda. Vi kallas deltagare istället för elever då de vill förmedla att det vi gör är frivilligt. Vi har inte vanliga lektioner, vi har block. De dagarna då vi har block pratar vi om ett visst tema där vi svetsar samman de olika ämnena. Exempel om vi pratar om jämställdhet, då är det samhällskunskap (SO), och sedan kanske vi pratar om skillnader i kroppen mellan man/kvinna och då blir det biologi (NO) och så skriver vi en uppsats om detta (SV). Det är ett väldigt smart koncept som även den "vanliga" skolan skulle kunna använda.
 
Vi börjar 09:00 varje dag. På måndagar samlas hela skolan 10:00 i en stor sal där vi har något som kallas ”Äntligen måndag” då går vi igenom veckans aktiviteter och även sjunger några låtar. 10:20 varje dag har vi fika i 20 minuter. Vid 12 har vi 1 timmas lunch rast och 14.20 slutar vi. På tisdagar mellan 14:40 – 16:00 har vi något som heter ”livsluft”, vi väljer då en aktivitet som vi är intresserade av, jag har valt psykologi. Vi har inga läxor som görs hemma, gör man allt i skolan så har vi alltså inga hemuppgifter.
 
De två första veckorna hade vi inga lektioner alls, vi fick inget schema och inga läxor. Vi var i skogen och gjorde team-building övningar. Det var mycket prat om hur vi ska behandla varandra och mycket grupparbeten. Jag höll på att bli galen, jag gick runt och frågade mig själv ”vad gör jag här?”. Det enda jag ville ha var en skrivuppgift och ett schema. Häromdagen sa jag till mamma att jag tycker vi har för lång lunchrast och hon svarade ”Hör du hur sorgligt det låter, du är verkligen en produkt av skolan”.
 
När jag berättade för min pojkvän om hur denna skolan fungerade så skrattade han bara och undrade varför jag skulle gå där. Helt ärligt så kanske inte detta är den ultimata skolan för mig heller, ”vanliga” skolan är extrem åt sitt håll och folkhögskolan jag går på är extrem åt det andra hållet. Men fick jag välja en av dem så hade jag valt folkhögskola alla dagar i veckan.

Sista saken jag ska ta upp, innan detta blir ett allt för långt inlägg, är betyg eller som det här kallas, omdöme. Vi får inte omdöme för varje ämne, inte heller för uppgifterna vi gör. Omdöme skalan går från 1 – 4, där räknas många delar in. I slutet av terminen sätter sig alla lärare ner och diskuterar den enskilda deltagaren. Skillnaden här är att lärarna tar hänsyn till just mig, hur jag mår, om jag har någon psykisk ohälsa eller något annat som gör att jag har det svårt i skolan. Men de räknar även in hur jag behandlar mina klasskompisar, om jag visar respekt och motivation. Detta är nog det jag skulle rekommendera mest för användning i det vanliga skolsystemet. Min lärare berättade att 99% av alla elever går vidare till gymnasiet från 9:an, men att bara 60% klarar av hela gymnasieutbildningen. Något i vår skolvärld måste ändras. Allting utvecklas, vården, elektroniken och politiken MEN inte skolan. Skolan är densamma...

Sammanfattningsvis mår jag ganska bra nu, jag håller på att landa i det nya livet. Och som stöd har jag fortfarande min fantastiska psykolog som peppar mig emellanåt. Något som jag verkligen rekommenderar till alla, unga som gamla!

Läs hela inlägget »

Ja, faktiskt kan det vara så att just nu känner jag balans i mitt liv. Vågskålen väger helt jämnt mellan arbetslivets stress, vardagens lugn och en harmonisk familj. Just här och nu har jag nog den perfekta blandningen av en anställning, ett företag och en stor dos egentid. Dessutom hyfsat nöjda familjemedlemmar som ger min själ ro och frid. Halleluja! Hur länge det varar? Ingen som vet...

Fantastiskt att det ska ta en halv livstid att hitta det, men desto större anledning att njuta och faktiskt vara här och nu...
Det är verkligen en fröjd att få styra en stor del av sin egna tid, bre ut sina vingar och samtidigt så underbart att också få tillhöra en grupp på ett jobb, med ett gäng som ger mig bekräftelse, utmaningar och en stor social bit.

Bredvid min säng har jag skrivit en lapp med texten "Hur ska jag göra för att fortsätta leva detta livet?". En fråga som jag varje morgon och kväll ställer mig, men som jag tänker att mitt undermedvetna ska få jobba med när jag sover. Jag tänker inte lägga någon kraft på att fundera, inte just nu.  För just nu känns det som att allt är möjligt, och lösningarna kommer till en om man bara vågar att vänta. Och just nu njuter jag bara och väntar...

Läs hela inlägget »
Omvårdnad för både blomma och själ... Omvårdnad för både blomma och själ...

Så kom då dagen när jag helt plötsligt inte har någon tid att passa och inte några framlagda "jobbkläder" att hoppa i! Första dagen som icke-anställd på väldigt lååååång tid!
Ja, vad gör man då en sådan dag med sin alldeles purfärska frihet.
Jag har ätit värsta frukosten jättelänge, suttit på toan jättelänge, läst en bok, åh, så länge... suttit i solen jättelänge, varit ute och gått en väldigt lång promenad och framför allt har jag kört ner mina händer i jorden och planterat om, bättrat på med jord och bara njutit av att placera ut krispiga härliga vårplantor på altanen. Detta kanske är precis vad en trött sliten kommunal tjänsteman just nu behöver. Koppla bort hjärnan och bara köra ner de fina kontorshänderna i jorden...Tror faktiskt att precis som de små övervintrade förskrämda pelargonierna som knappt lever, så behöver också den glåmiga, trötta, slitna jag lite energi och omvårdnad för att kunna blomma vidare i mitt liv!

Låter som värsta "Halleluja"-stämningen just nu och ja, då får det faktiskt vara det. För just nu känns det så och det tänker jag suga på ett tag! Har "lånat" ett inlägg från Maria i Falun som i sin tur citerar Maria Sivertsdotter. Så underbart och så alldeles perfekt för mig, just nu! "Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta". Nu kör jag!

Läs hela inlägget »
Livet är gott! Livet är gott!

Nu har jag varit borta från skolan i mer än 2 månader, dagen efter jag officiellt skrev ut mig från skolan släppte jag allt. Inga läxor, inga lärare, inga tider att passa, ingen ångest och ingen klump i magen. Klumpen i magen och ångesten kan komma tillbaka lite då och då, jag kan få ångest över framtiden, hur ska det gå för mig utan gymnasieutbildning? Jag kan få ångest över vänner då jag inte träffar lika mycket folk nu så som man gör i skolan. Jag kan känna mig extremt ensam och misslyckad ibland. Det får man göra, det är jobbigt men det är betydligt färre dagar än när jag gick i skolan och det kommer gå öve.
 
Helt ärligt så har mitt liv förändrats, jag njuter av mitt liv. Jag kan faktiskt säga att jag är väldigt lycklig och nöjd just nu, det jag är mest glad över är mitt jobb. Tovedals cafe ligger i stadsbiblioteket och det är där jag jobbar med så himla underbara tjejer. När jag får mina pass så blir jag faktiskt glad, det kanske inte är det roligaste jobbet i sig men det blir väldigt roligt när man trivs med de man arbetar med. Detta tror jag är en stor faktor till om man känner sig lycklig i livet. Precis som jag inte trivdes i skolan och kände mig ledsen och ångestfylld tror jag att det kan vara likadant på jobbet när man inte tycker om det man gör och inte heller de man arbetar med. Ett bra exempel är min mamma, hon har inte mått så bra hela tiden på sitt jobb och nu efter 8 år har hon äntligen tagit steget och sagt upp sig. Nu är det bara en dag kvar innan hon officiellt inte behöver gå upp en viss tid och ta sig till sitt jobb, då hon kan gå upp när hon vill och gå ut i trädgården och bara ta det lugnt. Jag kan se det i hennes ögon när vi pratar om det, hur glimten i ögat kommer tillbaka.

Förändring är läskigt och jag förstår att just detta med jobb kan vara krångligt då man behöver pengar för att överleva, men om där finns en minsta chans att ändra på något i vardagen som kan få dig att må bättre så ta chansen! Lite kliché, men vi har ju faktiskt bara ett liv, se till att omge dig med folk du tycker om. Det kanske inte går hela tiden men så mycket som möjligt. Sprid kärlek, alla funkar olika men ett bra exempel för mig är när jag ser någon på gatan som tigger och jag har några mynt. Det leendet, man ofta får tillbaka av denna stackars människa, får mig att bli varm i hjärtat och jag går därifrån med ett leende. Bara ett ”hej” när du går förbi någon du känner kan göra att man blir glad, bara en fråga om hur dagen har varit eller en komplimang om ens nya skor. Små saker gör skillnad, och det känner jag att jag mycket mer kan uppskatta i det liv jag lever nu!

Läs hela inlägget »
Styrkekram Styrkekram

Jag går inte i skolan längre, jag har ”hoppat av”. Shit, bara sådär, nu vet ni. Alla föräldrars mardröm, kanske ungdomars mardröm också. I hela 11 år har jag gått i skolan, suttit av mina timmar och lyssnat på lärare efter lärare. Helt ärligt har jag längtat efter att gå ut och ta studenten sedan 8:an. Skolan har inte varit min grej, inte för att jag haft svårt för skolarbete men svårt för vänner och lärare. Jag måste ändå säga att efter 5 olika skolor har jag stött på en jävla massa fruktansvärt dåliga lärare och några få bra. Det är sorgligt. 
 
I slutet av 8:an fick vi prata med en SYV, jag minns att hon frågade mig ”Vad vill du bli?” som att hela mitt liv hängde på just denna frågan. Jag hade och har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli. Iallafall så var det väldigt mycket snack om ”det stora valet”, vilken linje och vilken skola. Jag förstår att alla lärare vill elevernas bästa (hoppas jag), de vill få oss att förstå att utbildning är väldigt viktigt, men herrejävlar vad de har misslyckats med deras förmedling och budskap som ska vara för vår fördel. Det har förvandlats till något som förstör så många ungdomar. Det enda som är viktigt är vad för betyg man får eller vilken linje man kommer in på.
 
All denna press får ungdomarna att bli vettskrämda, valet av linje/gymnasium blir fyllt av ångest och antagligen blir det något de inte ens tycker är roligt. Detta leder till utmattning, depression och ångest. Mer än dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa än för 10 år sedan i Sverige. Vi är ett framgångsrikt land och ändå mår så många dåligt. Varför?
https://www.svt.se/nyheter/val2018/psykisk-ohalsa-okar-bland-barn-och-unga-vuxna
 
Finland sägs ha världens bästa skolgång, jag och mamma kollade på en dokumentär där en amerikanare åkte runt i olika länder för att hitta bra ideologier, han åkte till Finland för att se hur de drev skolorna. I intervjuerna frågade han lärarna ”Vad är viktigast i skolan?” de svarade ”Att eleverna är lyckliga”. Helt ärligt, så hade jag nog satt i halsen om jag hört någon av de lärarna jag haft säga det helt självmant. Jag tror verkligen att svenska skolan borde ta del av Finlands system, för att lyckas i skolan måste man känna sig glad och motiverad. Vi skulle behöva en uppdatering när det gäller vårt skolsystem. 
 
Jag gick IB linjen i ca 1 och ett halvt år, jag missade första delen av 1:an och fick plugga ikapp allt. För de som inte vet så är IB som natur/samhäll fast allt är på engelska, vilket gör det till en ganska svår linje. Först gick jag på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, sedan bytte jag till Sannarpsgymnasiet i Halmstad när jag började 2:an. Jag trivdes inte så bra med varken lärare eller elever och pendlade tre timmar varje dag vilket till slut fick mig att må väldigt dåligt. Det har egentligen varit som en kopp som fyllts upp efter åren i skolan och som nu rann över, det blev för mycket. Så nu går jag inte i skolan längre, jobbar och tar körkort istället. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går, det är en paus för mitt eget bästa. Och det är okej, det är okej att misslyckas och det är okej att må dåligt. Det är okej att få ett F, det är okej att byta linje, byta skola och att inte klara av något. Man lär sig och man gör om eller hittar en ny väg. Många av mina ”misslyckanden” har lett till andra bra grejer i mitt liv, jag lär mig och växer av det. Jag hoppas att vårt samhälle kommer börja förstå att tjatet kring bra betyg och hårt arbete får oss att tro att det inte är acceptabelt att säga ”nej, jag orkar inte mer”. Desto mer vi öppnar upp oss och accepterar våra ”misslyckanden” desto bättre tror jag att det kommer bli i vårt samhälle. Så prata med dina barn, kompisar eller föräldrar, berätta om skolan du mådde dåligt i, berätta om ditt prov du fick F på och berätta om tiden du mådde dåligt och stötta dom omkring dig som går igenom något liknande.
 
Kramar, Maja

Läs hela inlägget »

Ibland kan jag sakna tiden vi bodde i Sri Lanka så otroligt mycket. När jag kollar igenom min kamerarulle så är ungefär en tredjedel av alla bilder tagna under det ett och ett halvt år vi bodde i lilla Hikkaduwa.

Mitt hjärta slår lite extra för de bilderna och ibland kan jag nästan bli lite ledsen för att jag vet att vi aldrig kommer tillbaka till det som var då. Jag saknar tiden vi hade där, den oändliga tiden och den minimala stressen. Det var bara vi fyra, jag, mamma, pappa och Stina. Bara vi... Sena kortspelskvällar, mysiga eftermiddagar på stranden och långa kvällsmiddagar där vi satt och pratade utan att oroa oss om vad klockan var. Tiden med familjen som snabbt togs för givet efter några månader i Sri Lanka men som nu saknas och uppskattas mer än någonsin.

Här i Sverige kan jag känna att tiden inte räcker till och helt plötsligt har alla i familjen en massa egna saker. Sommarjobb, fotboll, kompisar, bygga altan, möten, jobb osv. Tiden går för snabbt. Det som har funkat i vår familj sedan vi kom hem är de gemensamma middagarna, speciellt på helgerna. Såklart är vi ju inte alltid alla hemma, men när vi väl är allihopa så uppskattas det. Långa middagar med mycket prat och skratt (ibland lite bråk).
 
Tillbaka till Sri Lanka, såklart fanns det dåliga saker med att bo där också, som man uppskattar här i Sverige. Det kunde bli ganska ensamt, även om det alltid var vi fyra i familjen så kunde man sakna att umgås med vänner och träffa nytt folk då det var svårare att träffa vänner där.
 
När jag och Stina började i skolan så var vi totalt fyra tjejer, varav jag och Stina var två, och de två andra var 12 år gamla. Vi var elva elever totalt i klassen och åldrarna och nationaliteterna var blandade. Men trots att vi inte blev bästa vän med någon i klassen så hade vi kul ihop ändå. Det kändes så lätt och inte alls konstigt att vara ute en hel rast och leka tagen eller spela fotboll. Där var inga sociala medier eller mobiler med, vi sprang runt barfota i våra skoluniformer och svettades och skrattade.

Nu när jag beskriver detta så tänker jag såklart bara på de bra tiderna jag hade i skolan och de bra tiderna från Sri Lanka. Det var mycket som var tufft och jobbigt också, men jag har aldrig känt att jag ångrat att vi åkte dit. Det var värt allt det där jobbiga också.
 
Kände bara att jag behövde dela med mig av mina tankar, hoppas att så många som möjligt vågar följa sina ”drömmar” och senare kunna se tillbaka på sina äventyr. Att känna sig nöjd och lycklig över något som faktiskt kan ha känts väldigt jobbigt just då. 
 
Ha en fin torsdag, Maja. 

Läs hela inlägget »

Går man in på på UD:s hemsida just nu så avråds man som turist att åka till Sri Lanka. På samma sida avråds man också att resa till Thailand, Turkiet och Egypten. Så hur säkert att det då att nu bege sig till Sri Lanka?

Sri Lankas president Sirisena säger att läget på Sri Lanka är säkert för turister och att 99% av de involverade i påskens terrorattacker har gripits. Svaret på frågan är givetvis mer komplicerad än så.
Terrorattacker runt om i världen görs för att skapa rädsla, och det är så som terrorismen fungerar för att uppnå sitt mål. När och var dessa inträffar vet ingen…

Men innan du fattar ditt beslut, här är lite tankar kring paradisön:
Sri Lanka är ett ömtåligt land som återhämtar sig från ett av de mest blodiga krigen i historien då över 100 000 civila och 50 000 soldater dödades. Tsunamin 2004, som dödade över 30 000, drabbade landet hårt och nu terroristdåden i påsk som dödade flera hundra oskyldiga människor på ön.
Trots detta, fortsätter Sri lanka och dess invånare enträget att utstråla skönhet, kärlek, vänlighet, medkänsla och nyfikenhet. Denna eviga optimism bland lokalbefolkningen är beundransvärd och källan till att vi bara älskar Sri Lanka.
 
Sri Lanka behöver sina turister. Dessa meningslösa attacker har inte bara dödat hundratals människor utan drar också undan försörjningsmöjligheterna för cirka 2 miljoner människor i landet som beroende av turismen.
 
En av våra gäster som ska bo hos oss i sommar tänkte så här: ”Vi resonerar att Sri Lanka numera är förmodligen säkrare än någonsin…”

Så ska vi resa till Sri Lanka i år? Ja, självklart. Mest för att vi har ett hotell därnere som måste ses över. MEN, vi är övertygade om att inte låta oss styras av terrorister och vår rädsla. Vi vill göra det vi VILL, inte göra som några galna fanatiker vill att vi ska göra. Givetvis får man använda sunt förnuft men VI bestämmer över våra liv!
 
Och för övrigt är det en större risk enligt statistiken, att bli jagad av en elefant på Sri Lanka än att bli dödad i en terroristattack.
 
Men om du ska resa till Sri Lanka i år är det upp till dig. Men vi hoppas förstås att vi ses i Hikkaduwa framöver!
 
 

Läs hela inlägget »

Maja här, nu är jag inne på min sista termin. Om ungefär 3 månader tar jag STUDENTEN...Sen är jag klar!

På senaste har jag varit i Sri Lanka en hel del, först en månad med familj och kille. Sist 2 veckor med kusin/bästa vän och det har varit riktigt härligt. Nu blir det sista spurten i skolan och jobb. Allt blir ju lite roligare när solen börjat titta fram och man börjar hoppas att våren är här.
 
Jag vet att jag tjatar mycket om denna förbaskade skolan, men som ni vet så är det något jag tänker på ofta. Mina åsikter och tankar behöver släppas ut för att jag ska kunna slappna av litegrann och bara släppa det en stund. Mamma säger ofta till mig att inte vara så arg över saker kring skolan, jag håller med henne till viss del men jag tror också att det är viktigt att inte släppa allt. Mitt temperament och mina starka åsikter har inte gjort min skolgång lättare, men jag hade inte ändrat på något om jag fick chansen.

Det jag tänkte på idag var just den känslan jag så många gånger känt. Uppdelningen mellan lärare och elever. Vi är här och de är där. En trist känsla och ganska onödig då jag tycker att vi alla kan lära av varandra, till en viss grad. Såklart ska läraren bestämma och känna respekt från eleverna men i slutet av dagen är vi alla människor. Det är just det jag önskar att jag hade fått uppleva.

Många gånger har jag öppnat upp mig för lärare och berättat hur jag känt, till exempel om jag blivit upprörd över något de har gjort eller om jag tyckt att någon gjort något fel. De flesta svaren jag fått har inte besvarat det jag tagit upp på något sätt. Tänk om man hade fått höra ”ja det har du rätt i, det blev lite fel där, ursäkta”. Stämningen och tilliten mellan lärare och elev hade blivit så mycket bättre om man fick känna lite ärlighet. Istället för att få ett svar som känns som att det är kopierat från läroplanen. Det gör mig besviken, det är ju ändå vuxna människor vi pratar om. Ska inte ens de kunna erkänna att de gjort fel när de själva står och försäkrar oss om att ett fel inte är farligt.

Det är väl ändå något man lärt sig sedan man var liten, om man gör en kompis ledsen så säger man förlåt. Även om man kanske inte förstår varför personen reagerade på sättet han/hon gjorde så erkänner man vad man sa/gjorde och sedan ber man om ursäkt. Vad hände med det?
 
Mina tankar skapas kring mina erfarenheter vilket betyder att när jag skriver ”lärare” så menar jag inte alla lärare. Generalisering är inget jag uppskattar, men ni förstår säkert det.
 
Så detta var mitt inlägg, inte skitkul kanske. Men skönt för mig att skriva ”ut” det. Ha det så bra och sprid lite extra mycket kärlek framöver.
 
//MAJA

Läs hela inlägget »

Återigen på hemmaplan efter två månader i värmen på Sri Lanka och med jobb som att komplettera yogamattor, fixa hantverkare, inhandla diverse råvaror, beställa taxi, tipsa om restauranger m.m. Ett helt annat liv och så mitt i gråa januari landar jag åter i Sverige. Lite lätt jetlag och jäst i hjärnan på grund av skillnaden i ljus, värme och sätt att leva.

Tar mig ut en lång sväng i naturen som ligger i en massiv trött vinterdvala. Det är då jag drabbas av den där lilla pirrande känslan, den som känns alltför sällan. Känsla av lycka, faktiskt!

Jag kännner att kanske är det detta liv som jag egentligen velat ha. Det är nog så att jag helt utan att tänka har skapat ett liv som jag älskar och trivs med. Den känslan är helt obetalbar och grym! Jag har faktiskt lyckats påverka mitt liv så att jag kan leva några månader i solen och värmen på ett EGET! hotell och därefter landa i härliga Sverige och jobba med så inspirerande saker som skolutveckling, min egna webbkurs och Ung företagsamhet. Kan man ha det bättre?

Nej, tror inte att JAG kan ha det bättre. Jag är på god väg att förändra mitt liv till ett liv så som jag själv vill leva och som ger mig mest och där jag kan vara mitt bästa jag. Halleluja, vilken insikt och hur kunde det bli så här?

Inte var det genom noggrann planering... men antagligen en stor dos tur, intuition och kanske någon undermedveten tanke. Just nu känns det som att jag bara vill tacka livet...och mig själv:)

Läs hela inlägget »

Idag blir det ett tungt men kort blogginlägg. Som vissa vet så har jag börjat på Löftadalens  folkhögskola i Åsa. Alla elever på skolan är väldigt snälla och jag har känt mig mer välkommen än på någon annan skola. Lärarna är bra och speciellt en lärare, Zaid. När vi började skolan fick vi två lärare som mentorer varav en var Zaid. Han hade pluggat psykologi i USA och dessutom jobbat som lärare på IB vilket direkt fick mig att känna ett band till honom. För ett tag sedan var vi tvungna att byta lärare så vi inte skulle ha Zaid något mer, lite tråkigt men vi fick en annan bra lärare. Dessutom hade jag fortfarande psykologi med honom. 

I söndags vaknade jag och fick reda på en fruktansvärd nyhet. Jag trodde det var något absurt skämt, men det var sant. Under torsdags natten hade Zaid drabbats av en massiv hjärtattack och gått bort. Jag brast ut i tårar. Hur kan någon bara försvinna sådär? Över en natt var han borta, 57 år gammal med barn och fru. 

Idag (måndag) har varit en extremt jobbig dag, alla har gråtit och tänkt på Zaid. Han var en fantastisk lärare som alltid spred glädje runt om sig och fick alla att känna sig bra nog. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör så ont att inse att han inte finns mer, när han fanns för bara några dagar sedan. 

Så med detta sagt så vill jag bara påminna alla att uppskatta varje dag och ta vara på tiden med de ni älskar. Att alltid säga hejdå när ni skiljs åt och att inte vänta med saker. Passa på nu och ta inte för givet att ni har all tid i världen på er. Älska, skratta och lev för de som inte fick chansen att leva livet ut. 

Vila i frid Zaid 

Läs hela inlägget »

Nu var det ett tag sedan jag skrev, så nu blir det en liten uppdatering på vad som hänt det senaste.

För er som inte vet så hoppade jag av gymnasiet i februari och sedan dess har jag jobbat på Tovedals cafe, här i Varberg och även lyckats ta körkort. Ett liv utan skolan har varit väldigt skönt och mindre stressigt men för att jag eventuellt ska kunna läsa vidare, så måste jag ha någon sorts utbildning!

Så nu har jag hamnat på Löftadalens folkhögskola som ligger i Åsa. En folkhögskola är en skola för alla över 18 år, där man kan läsa Allmän kurs om man vill plugga upp något från gymnasiet. Sen kan man även plugga något som man är intresserad av, till exempel musikproducent eller musikal. Den folkhögskolan som jag går på nu är ett internat, vilket betyder att många som går på skolan även bor där. Jag bor dock hemma.
 
Första dagen i skolan var jobbig, klassrummen, lärarna och nytt folk. Det är en stor anspänning att hela tiden vara trevlig och ta in så många intryck. Klumpen i magen som funnits med i skolan de senaste åren kom tillbaka och jag ville egentligen bara dra därifrån. Men nu efter en månad i skolan känner jag mig rätt nöjd. Allt är väldigt annorlunda. Vi kallas deltagare istället för elever då de vill förmedla att det vi gör är frivilligt. Vi har inte vanliga lektioner, vi har block. De dagarna då vi har block pratar vi om ett visst tema där vi svetsar samman de olika ämnena. Exempel om vi pratar om jämställdhet, då är det samhällskunskap (SO), och sedan kanske vi pratar om skillnader i kroppen mellan man/kvinna och då blir det biologi (NO) och så skriver vi en uppsats om detta (SV). Det är ett väldigt smart koncept som även den "vanliga" skolan skulle kunna använda.
 
Vi börjar 09:00 varje dag. På måndagar samlas hela skolan 10:00 i en stor sal där vi har något som kallas ”Äntligen måndag” då går vi igenom veckans aktiviteter och även sjunger några låtar. 10:20 varje dag har vi fika i 20 minuter. Vid 12 har vi 1 timmas lunch rast och 14.20 slutar vi. På tisdagar mellan 14:40 – 16:00 har vi något som heter ”livsluft”, vi väljer då en aktivitet som vi är intresserade av, jag har valt psykologi. Vi har inga läxor som görs hemma, gör man allt i skolan så har vi alltså inga hemuppgifter.
 
De två första veckorna hade vi inga lektioner alls, vi fick inget schema och inga läxor. Vi var i skogen och gjorde team-building övningar. Det var mycket prat om hur vi ska behandla varandra och mycket grupparbeten. Jag höll på att bli galen, jag gick runt och frågade mig själv ”vad gör jag här?”. Det enda jag ville ha var en skrivuppgift och ett schema. Häromdagen sa jag till mamma att jag tycker vi har för lång lunchrast och hon svarade ”Hör du hur sorgligt det låter, du är verkligen en produkt av skolan”.
 
När jag berättade för min pojkvän om hur denna skolan fungerade så skrattade han bara och undrade varför jag skulle gå där. Helt ärligt så kanske inte detta är den ultimata skolan för mig heller, ”vanliga” skolan är extrem åt sitt håll och folkhögskolan jag går på är extrem åt det andra hållet. Men fick jag välja en av dem så hade jag valt folkhögskola alla dagar i veckan.

Sista saken jag ska ta upp, innan detta blir ett allt för långt inlägg, är betyg eller som det här kallas, omdöme. Vi får inte omdöme för varje ämne, inte heller för uppgifterna vi gör. Omdöme skalan går från 1 – 4, där räknas många delar in. I slutet av terminen sätter sig alla lärare ner och diskuterar den enskilda deltagaren. Skillnaden här är att lärarna tar hänsyn till just mig, hur jag mår, om jag har någon psykisk ohälsa eller något annat som gör att jag har det svårt i skolan. Men de räknar även in hur jag behandlar mina klasskompisar, om jag visar respekt och motivation. Detta är nog det jag skulle rekommendera mest för användning i det vanliga skolsystemet. Min lärare berättade att 99% av alla elever går vidare till gymnasiet från 9:an, men att bara 60% klarar av hela gymnasieutbildningen. Något i vår skolvärld måste ändras. Allting utvecklas, vården, elektroniken och politiken MEN inte skolan. Skolan är densamma...

Sammanfattningsvis mår jag ganska bra nu, jag håller på att landa i det nya livet. Och som stöd har jag fortfarande min fantastiska psykolog som peppar mig emellanåt. Något som jag verkligen rekommenderar till alla, unga som gamla!

Läs hela inlägget »

Ja, faktiskt kan det vara så att just nu känner jag balans i mitt liv. Vågskålen väger helt jämnt mellan arbetslivets stress, vardagens lugn och en harmonisk familj. Just här och nu har jag nog den perfekta blandningen av en anställning, ett företag och en stor dos egentid. Dessutom hyfsat nöjda familjemedlemmar som ger min själ ro och frid. Halleluja! Hur länge det varar? Ingen som vet...

Fantastiskt att det ska ta en halv livstid att hitta det, men desto större anledning att njuta och faktiskt vara här och nu...
Det är verkligen en fröjd att få styra en stor del av sin egna tid, bre ut sina vingar och samtidigt så underbart att också få tillhöra en grupp på ett jobb, med ett gäng som ger mig bekräftelse, utmaningar och en stor social bit.

Bredvid min säng har jag skrivit en lapp med texten "Hur ska jag göra för att fortsätta leva detta livet?". En fråga som jag varje morgon och kväll ställer mig, men som jag tänker att mitt undermedvetna ska få jobba med när jag sover. Jag tänker inte lägga någon kraft på att fundera, inte just nu.  För just nu känns det som att allt är möjligt, och lösningarna kommer till en om man bara vågar att vänta. Och just nu njuter jag bara och väntar...

Läs hela inlägget »
Omvårdnad för både blomma och själ... Omvårdnad för både blomma och själ...

Så kom då dagen när jag helt plötsligt inte har någon tid att passa och inte några framlagda "jobbkläder" att hoppa i! Första dagen som icke-anställd på väldigt lååååång tid!
Ja, vad gör man då en sådan dag med sin alldeles purfärska frihet.
Jag har ätit värsta frukosten jättelänge, suttit på toan jättelänge, läst en bok, åh, så länge... suttit i solen jättelänge, varit ute och gått en väldigt lång promenad och framför allt har jag kört ner mina händer i jorden och planterat om, bättrat på med jord och bara njutit av att placera ut krispiga härliga vårplantor på altanen. Detta kanske är precis vad en trött sliten kommunal tjänsteman just nu behöver. Koppla bort hjärnan och bara köra ner de fina kontorshänderna i jorden...Tror faktiskt att precis som de små övervintrade förskrämda pelargonierna som knappt lever, så behöver också den glåmiga, trötta, slitna jag lite energi och omvårdnad för att kunna blomma vidare i mitt liv!

Låter som värsta "Halleluja"-stämningen just nu och ja, då får det faktiskt vara det. För just nu känns det så och det tänker jag suga på ett tag! Har "lånat" ett inlägg från Maria i Falun som i sin tur citerar Maria Sivertsdotter. Så underbart och så alldeles perfekt för mig, just nu! "Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta". Nu kör jag!

Läs hela inlägget »
Livet är gott! Livet är gott!

Nu har jag varit borta från skolan i mer än 2 månader, dagen efter jag officiellt skrev ut mig från skolan släppte jag allt. Inga läxor, inga lärare, inga tider att passa, ingen ångest och ingen klump i magen. Klumpen i magen och ångesten kan komma tillbaka lite då och då, jag kan få ångest över framtiden, hur ska det gå för mig utan gymnasieutbildning? Jag kan få ångest över vänner då jag inte träffar lika mycket folk nu så som man gör i skolan. Jag kan känna mig extremt ensam och misslyckad ibland. Det får man göra, det är jobbigt men det är betydligt färre dagar än när jag gick i skolan och det kommer gå öve.
 
Helt ärligt så har mitt liv förändrats, jag njuter av mitt liv. Jag kan faktiskt säga att jag är väldigt lycklig och nöjd just nu, det jag är mest glad över är mitt jobb. Tovedals cafe ligger i stadsbiblioteket och det är där jag jobbar med så himla underbara tjejer. När jag får mina pass så blir jag faktiskt glad, det kanske inte är det roligaste jobbet i sig men det blir väldigt roligt när man trivs med de man arbetar med. Detta tror jag är en stor faktor till om man känner sig lycklig i livet. Precis som jag inte trivdes i skolan och kände mig ledsen och ångestfylld tror jag att det kan vara likadant på jobbet när man inte tycker om det man gör och inte heller de man arbetar med. Ett bra exempel är min mamma, hon har inte mått så bra hela tiden på sitt jobb och nu efter 8 år har hon äntligen tagit steget och sagt upp sig. Nu är det bara en dag kvar innan hon officiellt inte behöver gå upp en viss tid och ta sig till sitt jobb, då hon kan gå upp när hon vill och gå ut i trädgården och bara ta det lugnt. Jag kan se det i hennes ögon när vi pratar om det, hur glimten i ögat kommer tillbaka.

Förändring är läskigt och jag förstår att just detta med jobb kan vara krångligt då man behöver pengar för att överleva, men om där finns en minsta chans att ändra på något i vardagen som kan få dig att må bättre så ta chansen! Lite kliché, men vi har ju faktiskt bara ett liv, se till att omge dig med folk du tycker om. Det kanske inte går hela tiden men så mycket som möjligt. Sprid kärlek, alla funkar olika men ett bra exempel för mig är när jag ser någon på gatan som tigger och jag har några mynt. Det leendet, man ofta får tillbaka av denna stackars människa, får mig att bli varm i hjärtat och jag går därifrån med ett leende. Bara ett ”hej” när du går förbi någon du känner kan göra att man blir glad, bara en fråga om hur dagen har varit eller en komplimang om ens nya skor. Små saker gör skillnad, och det känner jag att jag mycket mer kan uppskatta i det liv jag lever nu!

Läs hela inlägget »
Styrkekram Styrkekram

Jag går inte i skolan längre, jag har ”hoppat av”. Shit, bara sådär, nu vet ni. Alla föräldrars mardröm, kanske ungdomars mardröm också. I hela 11 år har jag gått i skolan, suttit av mina timmar och lyssnat på lärare efter lärare. Helt ärligt har jag längtat efter att gå ut och ta studenten sedan 8:an. Skolan har inte varit min grej, inte för att jag haft svårt för skolarbete men svårt för vänner och lärare. Jag måste ändå säga att efter 5 olika skolor har jag stött på en jävla massa fruktansvärt dåliga lärare och några få bra. Det är sorgligt. 
 
I slutet av 8:an fick vi prata med en SYV, jag minns att hon frågade mig ”Vad vill du bli?” som att hela mitt liv hängde på just denna frågan. Jag hade och har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli. Iallafall så var det väldigt mycket snack om ”det stora valet”, vilken linje och vilken skola. Jag förstår att alla lärare vill elevernas bästa (hoppas jag), de vill få oss att förstå att utbildning är väldigt viktigt, men herrejävlar vad de har misslyckats med deras förmedling och budskap som ska vara för vår fördel. Det har förvandlats till något som förstör så många ungdomar. Det enda som är viktigt är vad för betyg man får eller vilken linje man kommer in på.
 
All denna press får ungdomarna att bli vettskrämda, valet av linje/gymnasium blir fyllt av ångest och antagligen blir det något de inte ens tycker är roligt. Detta leder till utmattning, depression och ångest. Mer än dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa än för 10 år sedan i Sverige. Vi är ett framgångsrikt land och ändå mår så många dåligt. Varför?
https://www.svt.se/nyheter/val2018/psykisk-ohalsa-okar-bland-barn-och-unga-vuxna
 
Finland sägs ha världens bästa skolgång, jag och mamma kollade på en dokumentär där en amerikanare åkte runt i olika länder för att hitta bra ideologier, han åkte till Finland för att se hur de drev skolorna. I intervjuerna frågade han lärarna ”Vad är viktigast i skolan?” de svarade ”Att eleverna är lyckliga”. Helt ärligt, så hade jag nog satt i halsen om jag hört någon av de lärarna jag haft säga det helt självmant. Jag tror verkligen att svenska skolan borde ta del av Finlands system, för att lyckas i skolan måste man känna sig glad och motiverad. Vi skulle behöva en uppdatering när det gäller vårt skolsystem. 
 
Jag gick IB linjen i ca 1 och ett halvt år, jag missade första delen av 1:an och fick plugga ikapp allt. För de som inte vet så är IB som natur/samhäll fast allt är på engelska, vilket gör det till en ganska svår linje. Först gick jag på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, sedan bytte jag till Sannarpsgymnasiet i Halmstad när jag började 2:an. Jag trivdes inte så bra med varken lärare eller elever och pendlade tre timmar varje dag vilket till slut fick mig att må väldigt dåligt. Det har egentligen varit som en kopp som fyllts upp efter åren i skolan och som nu rann över, det blev för mycket. Så nu går jag inte i skolan längre, jobbar och tar körkort istället. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går, det är en paus för mitt eget bästa. Och det är okej, det är okej att misslyckas och det är okej att må dåligt. Det är okej att få ett F, det är okej att byta linje, byta skola och att inte klara av något. Man lär sig och man gör om eller hittar en ny väg. Många av mina ”misslyckanden” har lett till andra bra grejer i mitt liv, jag lär mig och växer av det. Jag hoppas att vårt samhälle kommer börja förstå att tjatet kring bra betyg och hårt arbete får oss att tro att det inte är acceptabelt att säga ”nej, jag orkar inte mer”. Desto mer vi öppnar upp oss och accepterar våra ”misslyckanden” desto bättre tror jag att det kommer bli i vårt samhälle. Så prata med dina barn, kompisar eller föräldrar, berätta om skolan du mådde dåligt i, berätta om ditt prov du fick F på och berätta om tiden du mådde dåligt och stötta dom omkring dig som går igenom något liknande.
 
Kramar, Maja

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Era första gäster » Majas torsdagstankar...:  ”Hej! Kul att läsa om Ert äventyr och dina personliga tankar. Hoppas många blir ..”

  • Loulou Andersson » Majas torsdagstankar...:  ”Hej. Förstår Dig..det var så häftigt när vi var o hälsade på i Ert fina hotell. ..”

  • Lena Gunnarsson » Majas torsdagstankar...:  ”Så fint och målande du skriver om er tid där borta.”

  • Paula » Majas torsdagstankar...:  ”Hej Maja! Så fint skrivet! Det kommer nog alltid vara så att man tittar tillbaka..”

  • Camilla » Rapport från en skoltrött 19-åring:  ”Du är så himla vettig i vad du skriver! Håller med dig i allt! Lycka till under ..”