En Enöra mindre i familjen...

Idag har vi på allvar börjat att fundera över Enöra och den "hjälp" vi ger henne. Efter att ha en expert i ämnet(tack Mia) så har vi börjat fundera över att hunden faktiskt är ett flockdjur och kanske är det inte en bra idé att Enöra börjar att tänka på oss som sin flock. Speciellt inte när vi inom några veckor flyttar ner till hotellet och efter några månader drar hem till Sverige. Så efter några sorgliga diskussioner fram och tillbaka så bestämde vi oss för att backa bandet och helt enkelt ge Enöra mat utanför grinden och inte släppa in henne, som första steget. Därefter ge henne mat nere på hennes ställe tillsammans med sin flock och för att sedan ge henne mat allt mer sällan, så länge vi är här.  Otroligt hjärtskärande och tråkigt beslut. Men frågan är, ger vi henne mat för hennes eller för vår skull? Är det för hennes skull så måste vi ju också se till att hon klarar sig när vi åker härifrån.
Just nu sitter hela familjen Ternön, djupt försjukna i tankar och lyssnar på Enöras bedjande gläfsande utanför porten. Våra hjärtan blöder och det är helt otroligt vad ett djur kan göra med en på så kort tid...Skulle tro att många människor skulle må så mycket bättre med ett djur? Men också, ack vad sorgligt att en dag behöva skiljas från dem...